

Ofelia red i väg mitt i natten
för att inte låta sig bli upptäckt.
hon lämnade Helsingör bakom sig.
slottet stod i lågor
och hon kunde höra hur Hamlet och
hans vänner och fiender skrek som skållade grisar
när de långsamt åts upp av elden.
*
hon pejlade in en av flera stationer
på hästens inbyggda radio.
Wagners Eine-Faust-Ouvertüre genljöd genom membranet
medan hon galopperade iväg mot Verona
fast besluten om att vinna sina drömmars kärlek.
väl framme såg hon en stor folksamling ute på torget.
det visade sig vara en uppgörelse mellan två familjer.
enligt en präst som hade ställt sig bredvid henne,
handlade det om ont blod mellan familjerna
Montague och Capulet.
de båda familjerna brakade in i varandra
med en kraft som inte var av denna värld.
avhuggna lemmar slungades tvärs över torget
och flera generationers själar skulle komma att
utplånas innan de hade lämnat sina mödrars sköten.
medan blodet flödade längs med Veronas gator
fick Ofelia syn på Julia.
hon hade enbart frammanats i hennes drömmar
och hon var än mer bedårande i verkligheten.
Ofelia sprang fram till Julia och drog henne in
i en av stadens otaliga gränder.
de tittade länge på varandra.
Ofelia smekte Julias ansikte med sina fingertoppar,
drog henne intill sig och gav henne en blöt tungkyss.
“rid iväg med mig, låt oss lämna förintelsen åt
stadens barbarer”, vädjade Ofelia medan hon tryckte
Julia så hårt intill sig att hon kunde höra hennes
hjärta galoppera innanför den späda kroppen.
“världen är dömd att falla. låt oss ta språnget
innan det är försent.”
Julia tittade med frågande ögon på Ofelia
och sa: “jag förstår inte ett ord av vad du säger,
danskjävel”.
Varje morgon, varje kväll,
matar jag ankungarna vid dammen
utanför mitt hus.
Tio till antalet. Tolv från början.
I två månaders tid har jag tagit dem
under mina vingar.
Gått ner med havregryn,
strött ut dem i tre jämnstora högar.
I början vakade mamman över dem.
Inspekterade vartenda steg de tog.
Sen försvann hon,
långt innan de hade utvecklat sina vingar.
Nu skymtar små fjäderstumpar på deras späda kroppar.
Snart har de fjäderdräkt att stoltsera i.
Mamman försvann spårlöst.
De två minsta likaså.
En dag kommer de alla att flyga sin väg.
Lämna varandra vind för våg.
Och jag kommer gå sönder.
Tappa tron på den här världen.
Inte för att jag blir ensam kvar,
utan därför att jag vet
att de aldrig mer kommer ge varandra
så mycket som en tanke.
Det kommer vara
som om de aldrig var här.
en gång i tiden flög flugor runt i denna vettlösa värld jag minns deras silkeslena vingar deras oförtrutna jakt de surrade runt döda kroppar nedlagda fabriker och galna cirkusdirektörer dansade till spillrorna av denna bortglömda stad och vindrutorna var täckta av dem man såg varken ut eller in bara ett tjockt lager av uppsprätta kroppar det enda vi hörde om dagarna var smattret när de träffade glaset ljudet av tusen spräckta skallar en smärtande serenad få saker får mig att minnas som de utdöda flugorna ekot de lämnade efter sig
Där jag ville vara
En sandstrand på
Kuba
Revolutionärer i gröna
jeepar
körandes i ilfart
utan riktning
utan mål
Fiskhandlare utan fisk
Barn utan barndom
De hänger som klasar
på Havannas gator
Drar i förbipasserande
kjoltyg
Ber lönnfeta gubbar om
nåd
Där jag ville vara
Ett välfärdssverige
utan välfärd
Pensionärer med pappmugg och
småmynt
Pocherade vaktelägg på
en bädd av havskräftor
Ett urfiskat hav
Feta män och kvinnor som
sörplar i sig överflödet
Utan dem – ingen framtid
Måste hålla kvar
Måste ge dem sjötomter
Blidka med pigor i sexiga
utstyrslar
Skicka ortens riddare på
Robin Hood
Låta dem finna honom strypt
i en bortglömd gränd
Bara måste ha dem!
Utan dem stannar Sverige
Stannar världen
Små lekande kubanska
barn
Fiskhandlare med feta fiskar
Brinnande gröna jeepar längs
med landsvägen
Svältfödda miljonärer
på en bädd av havskräftor
Döm aldrig en människa för hennes enfald
Omfamna hennes galenskap, allt det ofrånkomliga
som förr eller senare tar vid
Köp inte lögner paketerade som halvsanningar
Samla inte på dig drivved utan att veta vad du ska ha den till
Ät inte ravioli på burk
ALDRIG ravioli på burk
Längta inte efter att snön ska töa,
att grenverken grönskar
om du aldrig erfarit kölden
Se inte med stängda ögon om allt redan är mörkt
Prata bara när du har kniven mot strupen
Bara då, med små, stötande stavelser
Gläds åt livet
enbart de gånger mörk rök sipprar ur Vatikanens skorsten
Svinga först då alkoholen lämnar kroppen
När barerna stänger och folket beger sig hemåt
Känn sanden under dina fötter när du går på de liguriska stränderna
Känn hur det knastrar när du trampar på de soltorkade snäckskalen
Måla sanden röd med dina nya fötter
Se hur färjkarlen ligger under sitt parasoll
Hur han drar halsbloss med gryningen
Önska att du aldrig hade sett något vackrare
Aldrig hade önskat något mer
än det här.
Har du hört om Kerouac – Kerouac! – strömmar ur Ulf Lundell genom mina högtalare ut i det rum som jag sedan länge lämnat eftersom jag var på väg långt innan Lundell slog sig ner i den Österlenska myllan och drack sig as kalas på vin samtidigt som han plockade ut sin Aston Martin ur garaget för att fylla på vindepåerna i Simrishamn och hade oturen att på vägen stöta på en polisbil vars innandöme ville att han skulle blåsa i ett plaströr tunnare än överarmen på en thailändare Och eftersom jag själv dricker (betydligt) mer än vad nöden kräver kan jag inte sitta med i folktribunalen och spotta och hytta åt allt som är dekadent och vanställt i denna värld eftersom jag då öppet skulle erkänna att jag aldrig hört om Kerouac – Kerouac! för det har jag ju och i flera avseenden befinner jag mig i de mest bortglömda av ökenområden i Mexiko med meskalinets magiska molekyler bubblandes innanför min hud Och medan domarna står ute på gården i sina svarta kappor och gräver meterdjupa gropar som vi alla en dag ska falla ner i väljer jag att låta galenskapen förblinda mig fullständigt Jag fyller groparna med min billiga blended Whisky som jag köpte i Helsingør och tillsätter all världens narkotikaklassade preparat För vi behöver inte leta utanför de receptfria domänerna för att inse att världen är lika galen som den är bortglömd.