Det här är en illusion 

En sommar långt begången 

Du står på balkongen 

till ett av de gula hyreshusen

Stirrar stint på mig

 när jag åker förbi på min bräda

Jag minns denna dag 

Andra dagar försvinner likt skit i 

reningsverkets virvlande maskineri

Men just denna dag är förevigad 

i min kalla kropp 

*

Solen lyser som en blodapelsin

 Stänker sitt fruktkött över våra oskyldiga, 

undernärda kroppar 

Du samlar din torra saliv i gommen 

Låter det falla ner över mig från

 tredje våningen 

Jag öppnar munnen

 Vidöppen

Förväntansfullt 

suger jag in ditt innandöme

Jag tycker mig smaka fruktsaften

Minns vad du sa från tredje våningen

 ”Nu ser du mig 

Men när vi båda är mogna 

kommer du gå förbi mig

 i full mundering 

med en trasa i din hand

och torka bort mig 

som om jag aldrig fanns

Vi låtsas inte om honom.
Ser åt ett annat håll när han stryker förbi.
Och om jag så mycket som nämner hans namn
tittar mamma ansträngt på mig. 
För DE får ju inte tro att vi är hällörade.
Inte under några omständigheter får DE tro
att vi ser honom.
Att vi erkänner hans fotsteg på den 
nötta parketten.

Vi intalar oss helt enkelt att han inte finns.
Varken på himlavalvet
eller de skummande haven.
Och skulle han skymta i hallen
kallar vi det illusioner,
förljugna förnimmelser, rentav.

Pappa drar i sig minst ett sexpack om dagen
(minst!) 
Ser inte skogen för alla flaskor. 
Mamma rör sig i psykotiska cirklar,
lyssnar på Nina Simone i papiljotter,
minns svunna tider från Folkets park. 
Hon röker röda Prince med munstycke, 
efterapar Marilyn Monroe innan tabletterna.

Vi tar inte hans namn i våra munnar.
För vi är en medveten familj. 
Hos oss är delirium inget annat än 
själslig djupdykning. 
En folkligare variant av Ayahuasca. 
I stället låter vi oss slukas ned i avgrunden. 
Duckar för flygande porslinsfigurer. 

Greppar tag om varandras kinder. 
Knådar ut dem till spända leenden, 
så att grannarna inte ska knacka på och fråga 
 
Om han stör. 
Om han förgör. 
Om det finns något de kan göra.
Möjligen agera jourhavande medmänniska
för en stund.

Kanske tillkalla en präst, 
som kan stänka heligt vatten i hans ansikte. 
Vi tre skulle kunna ta varandras händer,
ställa oss runt honom. 
Betrakta hur hans ögon fräts sönder av 
den heliga vätskan, 
som varken är helgad eller verklig 
eftersom vi inte tror på det gudomliga, 
själavård eller honom 
i vårt symmetriskt, ordnade hem.

Men vem är han?
Han vi aldrig pratar om.

Jag har sett honom i vårt hus,
i mina drömmar.
Hur han drar förbi som en orolig siluett
och dränker oss i sin skugga.

Han kommer fram när vi minst anar
med sin leviata i strypkoppel.
Sätter sig bredvid oss
medan vi tittar på Cartoon Network.
Varje gång det visas repriser av Scooby Doo
höjer han volymen och ber oss vara tysta. 

Vi sitter tätt intill varandra i den nedsuttna soffan.
Tjocktevens flimmer ger oss vårt dagliga ljus.
Och varje gång intalar vi oss själva 
att det är så här det är.
Så här det ska vara. 

Ofelia red i väg mitt i natten 
för att inte låta sig bli upptäckt. 
hon lämnade Helsingör bakom sig. 
slottet stod i lågor 
och hon kunde höra hur Hamlet och 
hans vänner och fiender skrek som skållade grisar 
när de långsamt åts upp av elden. 

* 

hon pejlade in en av flera stationer 
på hästens inbyggda radio. 
Wagners Eine-Faust-Ouvertüre genljöd genom membranet 
medan hon galopperade iväg mot Verona 
fast besluten om att vinna sina drömmars kärlek. 

väl framme såg hon en stor folksamling ute på torget. 
det visade sig vara en uppgörelse mellan två familjer. 
enligt en präst som hade ställt sig bredvid henne, 
handlade det om ont blod mellan familjerna 
Montague och Capulet. 

de båda familjerna brakade in i varandra 
med en kraft som inte var av denna värld. 
avhuggna lemmar slungades tvärs över torget 
och flera generationers själar skulle komma att 
utplånas innan de hade lämnat sina mödrars sköten. 

medan blodet flödade längs med Veronas gator 
fick Ofelia syn på Julia. 
hon hade enbart frammanats i hennes drömmar 
och hon var än mer bedårande i verkligheten. 

Ofelia sprang fram till Julia och drog henne in 
i en av stadens otaliga gränder. 
de tittade länge på varandra. 
Ofelia smekte Julias ansikte med sina fingertoppar, 
drog henne intill sig och gav henne en blöt tungkyss. 

“rid iväg med mig, låt oss lämna förintelsen åt 
stadens barbarer”, vädjade Ofelia medan hon tryckte 
Julia så hårt intill sig att hon kunde höra hennes 
hjärta galoppera innanför den späda kroppen. 
“världen är dömd att falla. låt oss ta språnget 
innan det är försent.” 

Julia tittade med frågande ögon på Ofelia 
och sa: “jag förstår inte ett ord av vad du säger, 
danskjävel”. 

Varje morgon, varje kväll, 

matar jag ankungarna vid dammen 

utanför mitt hus.

Tio till antalet. Tolv från början. 

I två månaders tid har jag tagit dem 

under mina vingar. 

 Gått ner med havregryn, 

strött ut dem i tre jämnstora högar. 

I början vakade mamman över dem. 

Inspekterade vartenda steg de tog.

Sen försvann hon,

långt innan de hade utvecklat sina vingar. 

Nu skymtar små fjäderstumpar på deras späda kroppar.

Snart har de fjäderdräkt att stoltsera i. 

Mamman försvann spårlöst.

De två minsta likaså.

En dag kommer de alla att flyga sin väg. 

Lämna varandra vind för våg. 

Och jag kommer gå sönder.

Tappa tron på den här världen.

Inte för att jag blir ensam kvar,

utan därför att jag vet

att de aldrig mer kommer ge varandra

så mycket som en tanke.

Det kommer vara

som om de aldrig var här.

en gång i tiden flög flugor runt
i denna vettlösa värld

jag minns deras silkeslena
vingar
deras oförtrutna jakt

de surrade runt döda kroppar
nedlagda fabriker
och galna cirkusdirektörer
dansade till spillrorna av
denna bortglömda stad

och vindrutorna var täckta av
dem
man såg varken ut eller in
bara ett tjockt lager av
uppsprätta kroppar

det enda vi hörde om dagarna
var smattret 
när de träffade
glaset

ljudet av tusen spräckta skallar
en smärtande serenad

få saker får mig att minnas
som de utdöda flugorna
ekot de lämnade efter sig

Där jag ville vara 
En sandstrand på 
Kuba 
Revolutionärer i gröna 
jeepar 
körandes i ilfart 
utan riktning 
utan mål 
Fiskhandlare utan fisk 
Barn utan barndom 
De hänger som klasar 
på Havannas gator 
Drar i förbipasserande 
kjoltyg 
Ber lönnfeta gubbar om 
nåd 

Där jag ville vara 
Ett välfärdssverige 
utan välfärd 
Pensionärer med pappmugg och 
småmynt 
Pocherade vaktelägg på 
en bädd av havskräftor 
Ett urfiskat hav 
Feta män och kvinnor som 
sörplar i sig överflödet 
Utan dem – ingen framtid 

Måste hålla kvar 
Måste ge dem sjötomter 
Blidka med pigor i sexiga 
utstyrslar 
Skicka ortens riddare på 
Robin Hood 
Låta dem finna honom strypt 
i en bortglömd gränd 

Bara måste ha dem! 
Utan dem stannar Sverige 
Stannar världen 

Små lekande kubanska 
barn 
Fiskhandlare med feta fiskar 
Brinnande gröna jeepar längs 
med landsvägen 
Svältfödda miljonärer 
på en bädd av havskräftor