Ofelia red i väg mitt i natten 
för att inte låta sig bli upptäckt. 
hon lämnade Helsingör bakom sig. 
slottet stod i lågor 
och hon kunde höra hur Hamlet och 
hans vänner och fiender skrek som skållade grisar 
när de långsamt åts upp av elden. 

* 

hon pejlade in en av flera stationer 
på hästens inbyggda radio. 
Wagners Eine-Faust-Ouvertüre genljöd genom membranet 
medan hon galopperade iväg mot Verona 
fast besluten om att vinna sina drömmars kärlek. 

väl framme såg hon en stor folksamling ute på torget. 
det visade sig vara en uppgörelse mellan två familjer. 
enligt en präst som hade ställt sig bredvid henne, 
handlade det om ont blod mellan familjerna 
Montague och Capulet. 

de båda familjerna brakade in i varandra 
med en kraft som inte var av denna värld. 
avhuggna lemmar slungades tvärs över torget 
och flera generationers själar skulle komma att 
utplånas innan de hade lämnat sina mödrars sköten. 

medan blodet flödade längs med Veronas gator 
fick Ofelia syn på Julia. 
hon hade enbart frammanats i hennes drömmar 
och hon var än mer bedårande i verkligheten. 

Ofelia sprang fram till Julia och drog henne in 
i en av stadens otaliga gränder. 
de tittade länge på varandra. 
Ofelia smekte Julias ansikte med sina fingertoppar, 
drog henne intill sig och gav henne en blöt tungkyss. 

“rid iväg med mig, låt oss lämna förintelsen åt 
stadens barbarer”, vädjade Ofelia medan hon tryckte 
Julia så hårt intill sig att hon kunde höra hennes 
hjärta galoppera innanför den späda kroppen. 
“världen är dömd att falla. låt oss ta språnget 
innan det är försent.” 

Julia tittade med frågande ögon på Ofelia 
och sa: “jag förstår inte ett ord av vad du säger, 
danskjävel”. 

Varje morgon, varje kväll, 

matar jag ankungarna vid dammen 

utanför mitt hus.

Tio till antalet. Tolv från början. 

I två månaders tid har jag tagit dem 

under mina vingar. 

 Gått ner med havregryn, 

strött ut dem i tre jämnstora högar. 

I början vakade mamman över dem. 

Inspekterade vartenda steg de tog.

Sen försvann hon,

långt innan de hade utvecklat sina vingar. 

Nu skymtar små fjäderstumpar på deras späda kroppar.

Snart har de fjäderdräkt att stoltsera i. 

Mamman försvann spårlöst.

De två minsta likaså.

En dag kommer de alla att flyga sin väg. 

Lämna varandra vind för våg. 

Och jag kommer gå sönder.

Tappa tron på den här världen.

Inte för att jag blir ensam kvar,

utan därför att jag vet

att de aldrig mer kommer ge varandra

så mycket som en tanke.

Det kommer vara

som om de aldrig var här.

en gång i tiden flög flugor runt
i denna vettlösa värld

jag minns deras silkeslena
vingar
deras oförtrutna jakt

de surrade runt döda kroppar
nedlagda fabriker
och galna cirkusdirektörer
dansade till spillrorna av
denna bortglömda stad

och vindrutorna var täckta av
dem
man såg varken ut eller in
bara ett tjockt lager av
uppsprätta kroppar

det enda vi hörde om dagarna
var smattret 
när de träffade
glaset

ljudet av tusen spräckta skallar
en smärtande serenad

få saker får mig att minnas
som de utdöda flugorna
ekot de lämnade efter sig

Där jag ville vara 
En sandstrand på 
Kuba 
Revolutionärer i gröna 
jeepar 
körandes i ilfart 
utan riktning 
utan mål 
Fiskhandlare utan fisk 
Barn utan barndom 
De hänger som klasar 
på Havannas gator 
Drar i förbipasserande 
kjoltyg 
Ber lönnfeta gubbar om 
nåd 

Där jag ville vara 
Ett välfärdssverige 
utan välfärd 
Pensionärer med pappmugg och 
småmynt 
Pocherade vaktelägg på 
en bädd av havskräftor 
Ett urfiskat hav 
Feta män och kvinnor som 
sörplar i sig överflödet 
Utan dem – ingen framtid 

Måste hålla kvar 
Måste ge dem sjötomter 
Blidka med pigor i sexiga 
utstyrslar 
Skicka ortens riddare på 
Robin Hood 
Låta dem finna honom strypt 
i en bortglömd gränd 

Bara måste ha dem! 
Utan dem stannar Sverige 
Stannar världen 

Små lekande kubanska 
barn 
Fiskhandlare med feta fiskar 
Brinnande gröna jeepar längs 
med landsvägen 
Svältfödda miljonärer 
på en bädd av havskräftor 

Döm aldrig en människa för hennes enfald

Omfamna hennes galenskap, allt det ofrånkomliga

som förr eller senare tar vid

Köp inte lögner paketerade som halvsanningar

Samla inte på dig drivved utan att veta vad du ska ha den till

Ät inte ravioli på burk

ALDRIG ravioli på burk

Längta inte efter att snön ska töa,

att grenverken grönskar

om du aldrig erfarit kölden

Se inte med stängda ögon om allt redan är mörkt

Prata bara när du har kniven mot strupen

Bara då, med små, stötande stavelser

Gläds åt livet

enbart de gånger mörk rök sipprar ur Vatikanens skorsten

Svinga först då alkoholen lämnar kroppen

När barerna stänger och folket beger sig hemåt

Känn sanden under dina fötter när du går på de liguriska stränderna

Känn hur det knastrar när du trampar på de soltorkade snäckskalen

Måla sanden röd med dina nya fötter

Se hur färjkarlen ligger under sitt parasoll

Hur han drar halsbloss med gryningen

Önska att du aldrig hade sett något vackrare

Aldrig hade önskat något mer

än det här.

Har du hört om Kerouac – Kerouac! – strömmar ur Ulf Lundell genom mina högtalare ut i det rum som jag sedan länge lämnat eftersom jag var på väg långt innan Lundell slog sig ner i den Österlenska myllan och drack sig as kalas på vin samtidigt som han plockade ut sin Aston Martin ur garaget för att fylla på vindepåerna i Simrishamn och hade oturen att på vägen stöta på en polisbil vars innandöme ville att han skulle blåsa i ett plaströr tunnare än överarmen på en thailändare Och eftersom jag själv dricker (betydligt) mer än vad nöden kräver kan jag inte sitta med i folktribunalen och spotta och hytta åt allt som är dekadent och vanställt i denna värld eftersom jag då öppet skulle erkänna att jag aldrig hört om Kerouac – Kerouac! för det har jag ju och i flera avseenden befinner jag mig i de mest bortglömda av ökenområden i Mexiko med meskalinets magiska molekyler bubblandes innanför min hud Och medan domarna står ute på gården i sina svarta kappor och gräver meterdjupa gropar som vi alla en dag ska falla ner i väljer jag att låta galenskapen förblinda mig fullständigt Jag fyller groparna med min billiga blended Whisky som jag köpte i Helsingør och tillsätter all världens narkotikaklassade preparat För vi behöver inte leta utanför de receptfria domänerna för att inse att världen är lika galen som den är bortglömd.

Klockan är 00:18
Mina texter utspelar sig oftast vid den här tiden
Det är då världen ligger under täcke,
drömmer om jordbävningar i New York,
om syrsors symfonier i Tanger

Jag lyssnar på Jazz
John Coltrane för att vara exakt
Soul eyes för att vara retsamt specifik

Jag finns
alltså är jag
Jag är
alltså var jag