”Hur har helgen varit?”

De glättiga orden ekar inuti mig. Finner inget fäste.

 Jag ler ansträngt. Han och alla andra vet att man inte kallpratar med mig på morgonen. Inte innan kaffet, innan min första lektion. De vet, kollegorna, men de bryr sig inte. För det är så man gör i den riktiga världen: Man vräker ur sig trivialiteter, gräver ner sig i det meningslösa. Allt för att få tiden att gå, för att slippa känna, slippa tänka. Och vem är jag att klandra dem, dessa trofasta dussinmänniskor? Jag, som mer eller mindre är levande död.

Jag vänder mig om och går med tunga steg till dagens första lektion. Samhällskunskap med en etta på El- och energiprogrammet. Två timmar och en kvart. Det är plågsamt lång tid.

En efter en stegar de högljutt in i klassrummet. Slår sig vårdslöst ner i bänkarna. Tjoar och tjimmar, som om de var på väg ut ur puben en lördagsnatt vid stängning. 

En kastar sin snusdosa mot en klasskamrat som har satt sig två bänkar framför honom. 

”Fucking kuksugare!” slänger han ilsket ur sig. Jag måste pliktskyldigt förklara att sådant språk inte hör hemma i den svenska skolan.

Jag går in i närvarorapporteringsprogrammet. Läser monotont upp namnen.

”Anton.”

”Han kommer sen”, säger han som fick snusdosan kastad mot sig. ”Bussen körde förbi honom.”

”Erion”

Jag tittar ut över salen, försöker snabbt avkoda ansiktena. Kan inte riktigt namnen ännu. Upprepar mig: ”Har vi Erion här?”

”JA, sa jag! Är du döv?” En liten kille med mörk lugg tittar upp från den bakre bänkraden. 

Jag fortsätter.

”Tim.”

”Här.”

”Filip. Ingen Filip?”

”Han kommer säkert senare”, säger en lång, blond kille i Guccikeps som hinner slinka in precis innan jag är i färd med att slå igen dörren. 

Jag ropar upp ytterligare ett par namn. Somliga svarar. Andra inte. 

När närvaron är avklarad och jag har satt ogiltig frånvaro på dem som inte har dykt upp -sju till antalet – går jag runt och samlar in mobiltelefonerna. Jag försöker åtminstone samla in dem. Det brukar gå så där.

”Jag har den i fickan. Den åker inte upp. Jag lovar.”

”Den är i skåpet.”

”Den är hemma.”

”Det tror jag inte på?” säger jag.

”Men tulla mig då om du inte tror mig!” Killen i Guccikeps spänner blicken i mig. Jag går vidare. 

Ali lämnar in sin mobil. Han ger mig ett varmt leende. Jag vet inte hur många gånger det där leendet har räddat mig från att bryta samman. 

Efter min skamfyllda insamlingsrunda går jag tillbaka till katedern och placerar mobillådan intill min dator. Två av elva mobiler. Tänk om jag inte hade haft Ali. Tänk om. 

08:20 och lektionen har ännu inte kommit i gång. I dag ska vi prata om demokrati. Jag tänker presentera Platons allegori med demokratin som ett fartyg som riktningslöst styrs av flera sjökaptener. Ena stunden går skeppet framåt, i den andra bakåt, ibland rör det sig i sidled och långa stunder står det helt still. Jag hoppas de ska förstå liknelsen. Men de gör sällan det. 

Minnet av när du och jag åkte båt sveper osökt över mig. Det var någonstans i Alaska. Eller om det var i Kanada. jag minns inte säkert. Mörkret har en förmåga att sudda ut konturerna. Jag hade druckit oavbrutet i flera dagar. Men du fanns ändå vid min sida. Även om du tillbringade större delen av resan med att spy på toaletten, så fanns du där. Din hand i min. Inga moralpredikningar. Bara mjuka viskningar om att allt skulle bli bra. 

”Jo!” halvskriker jag för att kunna överrösta sorlet som har planterats i klassrummet, ”det var som så, att den som skrek högst i den högsta församlingen i det antika Aten, var också den som fick igenom mest av sin politik. Och åter till skeppet…”

Det knackar på dörren. Jag går med uppgivna steg och öppnar. Ännu en elev kommer sent in till lektionen. En kort och satt kille med Hugo Boss-tröja och harmynt. Jag brukar ha svårt för att höra vad han säger. Inte pga harmyntheten, utan därför att han har en samtalston vars frekvens endast en elefant skulle kunna uppfatta. 

”Du är sen”, mumlar jag medan han sveper förbi mig. Han svarar något ohörbart. 

”Va?” säger jag.

”Bussen!” skriker han så att det skär igenom klassrummet. Eleverna skrattar. Som om det är det roligaste de någonsin hört. 

Obrytt tittar jag ner i mina papper, försöker orientera mig i min genomgång. När jag efter en kort stund hittar det jag är ute efter säger jag: ”Platon liknade som sagt demokratin vid ett skepp, med flera kaptener. Ena stunden seglade skeppet i dess färdriktning. I den andra i den motsatta. Ibland i sidled. Vet ni varför skeppet inte bara fortsatte rakt fram?” 

”Henke!” utbrister en av killarna och vinkar ivrigt med sin uppsträckta arm.

”Ja?” säger jag och tittar förväntansfullt upp. 

”Kan vi inte ta rast?” 

Jag placerar huvudet i handfatet. Låter det kalla vattnet flöda över mig. Fantiserar om att mitt huvud är en svamp som kommer må bra när regnvattnet gett mig den näring jag behöver för att kunna fortsätta stå upprätt. 

Gnuggar frenetiskt tinningarna, tar djupa andetag. In och ut. Ut och in. Som terapeuterna lärt mig.

Någon drar i handtaget. Ännu en imbecill som inte lärt sig att titta efter det röda strecket. Jag fortsätter oberört krana vatten över mitt huvud. Det isar innanför pannloberna, känns som kalla knivblad skär igenom mig. 

Jag har en kvarting undangömd i lådan under skrivbordet i arbetsrummet.

 Jag skulle kunna…EN liten sup… Bara en liten en… Då skulle det släppa…Åtminstone skulle du släppa taget om mig. Om så bara för en mikrodels sekund.

Jag måste skärpa mig. Det var den jävla flaskan som fick dig att gå. Jag vet att man inte ska komma med undanflykter, men det är sanningen. Inget mer drickande, Henrik!

Scenen spelas återigen upp. Hur du släpar väskorna efter din späda kropp. Dina stora, sorgsna ögon. De glittrar som oslipade kristaller. Jag har aldrig sett något så sorgligt.  

Jag stänger kranen. Samlar på mig ett gäng pappershanddukar. Torkar försiktigt av min avdomnade panna. 

Greppar tag om handfatet. Stirrar in i spegeln, in i avgrunden. ”Stirra inte för länge bara. Då stirrar avgrunden in i dig”, hör jag mig själv säga. 

Andetagen blir tyngre. Det känns som att hjärtat i vilken sekund som helst kommer hoppa ur bröstkorgen. 

Jag knyter handen. Borrar in knogarna mellan tänderna. Ropar till mig avgrunden. Min hand står mellan mitt tilltygade förstånd och den ofrånkomliga galenskap som sakteligen växer inuti mig. Och det hjälper. För stunden hjälper det att kväsa det som vill sippra ut.

När jag kommer tillbaka in i klassrummet har eleverna dragit i gång en diskussion om Barcelona, hur skadeskjutna de har blivit efter att Messi lämnat laget. Två elever står vid tavlan och ritar en erigerad penis av mastodontiska mått.

 Jag sätter pekfingret mot läpparna och hyssjar dem, går fram till tavlan och suddar ut den obskyra bilden. Efter en stund är det så pass tyst att jag kan prata utan att jag äts upp av sorlet. 

Platons allegori med demokratin som ett vilsekommet skepp gick inte hem. De gamla grekerna är sedan länge döda och begravda. Måste snabbt tänka om. Hitta något som grabbarna kan identifiera sig med. 

Och från ingenstans kommer det till mig. 

Jag går in på Youtube, minns att jag nyligen såg ett klipp som polisen i Västerort hade publicerat. Taget från deras kroppskameror när de försöker skapa lugn och ordning i centrumet i någon förort. Det är kväll. Frosten har lagt sig över det grå betonglandskapet. I klippet hör man hur poliserna med sansad ton vädjar till ungdomar i balaclavor att de ska skingra sig från platsen, lämna det kaos de har skapat för sig själva och de boende i orten. Ungdomarna bemöter polisen med aversion, spottloskor och okvädesord, så grova att det skär i öronen. Polisen står behärskat på sina positioner, förklarar för ungdomarna att deras beteende är oacceptabelt. Men ingenting biter på dem. Vad polisen än gör kommer de bli översköljda av flygande gatsten och avgrundsdjupt hat. 

Det här måste bara gå hem. Youtube: elevernas medium. Ett klipp mindre än fem minuter. Kaos. Vårdslöst språk. Våld. Succé!

I allt detta kan jag få in frågeställningen: Vad är det som gör att man i ett land som Sverige kan kasta glåpord mot polisen utan att man riskerar rättsliga påföljder? I min naiva enfald hoppas jag de kommer svara: Yttrandefriheten. Vår rätt att visa vår aversion mot överheten när vi känner oss marginaliserade. I förlängningen kommer de inse att det handlar om demokratin, och de våldsamma bilderna kommer fungera som en ögonöppnare för vart vi är på väg om vi inte börjar agera mer civiliserat, om vi inte värnar och uppskattar våra rättigheter. Ibland går skeppet på grund. Men oftast följder det sin farled. Det är dit jag vill ha dem!

Jag hinner inte visa mer än fyrtiofem sekunder av klippet innan en elev börjar imitera en gris. Och det tar inte många sekunder innan dessa grisgrymtningar sprider sig som en löpeld. Inom loppet av tjugo sekunder låter det som att jag står mitt i en grisfarm. ”Nöff-nöff, nöff-nöff.” Den korte, satte killen med harmynt går fram till tavlan, greppar tag om en av mina white board-pennor och skriver stort och tydligt ”HATA AINA”. 

Grymtandet ökar i intensitet: ”Nöff-nöff, nöff-nöff”

”Sluta!”, vädjar jag med ett ansträngt leende. Jag försöker ta pennan ifrån killen med harmynt. Han sätter på korken och kastar den till en kille i den bakre bänkraden, som även han ger ifrån sig grisljud.

”Nöff-nöff, nöff- nöff.” Folk samlar sig utanför klassrumsfönstret, undrar vad som försiggår.

”Men håll käften!” Grymtandet fortsätter: ”Nöff-nöff, nöff-nöff”. ”Är ni sjuka i hela jävla huvudet?”

”Nöff-nöff, nöff-nöff, nöff-nöff.” 

”Men för helvete! SLUTA!” Jag tar mig om pannan, känner hur rummet snurrar. ”Sluta!”

Jag går runt i klassrummet och försöker få kontroll över situationen. Men det är lönlöst. Grisljuden ökar i intensitet, äter sig in i min hjärna. Svinen kryper mot mig på alla fyra, omringar mig. Jag kan känna hur deras trynen rispar mot mina ben, hur deras sylvassa tänder borrar sig in i mitt kött. 

Och mitt i all denna galenskap ser jag dig. Hur du släpar resväskorna efter dig i den trånga hallen, försvinner genom ytterdörren, ut i den frostiga novembernatten. Dina besvikna ögon när jag hånfullt sträcker ut whiskyglaset mot dig i ett plågsamt farväl. 

Medan svinen långsamt förtär den sista gnutta mänsklighet som finns kvar inuti mig, knyter jag handen och trycker in den mellan mina tänder. Jag ger ifrån mig ett skrik som mer låter som det kommer från ett svin än en människa.