Giftbär och indianer

”det är bara indianer som äter giftbär”,
framhöll Viktor högfärdigt från buskaget
där han likt en Crazy Horse satt på lur
med yxan i högsta beredskap och kontemplerade
han brukade gå klädd i stormhatt och galoscher
och spänna ögonen i den symmetriska skolgården
ständigt omgiven av villfarelser och vinande fotbollar

något stod inte rätt till
var det vi brukade häva ur oss

jag pressade sönder bären han plockat i
min kupade hand
tvingade ner den drypande vätskan i
hans hals

med honom

med mig

med världen

det stod inte rätt till

Vardaglig frid

thaigrytan var exceptionellt god.
jag menar, thaigrytan LINA lagade var exceptionellt god.
jag bidrog i sedvanlig ordning inte med mer än ett utdraget
”åååh, så gott det blev!”.
det är min styrka: att lovorda.
Lina lagar exceptionellt god mat.
och uppmuntrande ordalag är synonymt med att 
jag får en timme eller två för mig själv i soffan
fri från hemmets förpliktelser.
jag häller upp en onsdagswhisky:
’bed booze’ som det kallades i en komedi-serie jag såg häromdan.
på nyheterna bedrövas man över Myanmar.
Myanmar, slaktade muslimer och en fredspristagare utan
inre frid.
hon kan omöjligt känna inre frid.
inte jag heller.
jag ligger ju här
i soffan
mätt och belåten
utan att ha gjort ett dyft.

Snöyra

det finns en tid då snön bara yr
då allt av värde samlas utanför den
inglasade världen
och allt bara yr

jag lindar en tjock halsduk om
min köldskadade hals
hättan fläks upp

och jag går

jag marscherar bestämt
med blodsmak i min mun
genom stormens nålsöga
i strid med kameler och sultaner
ett regelrätt blodbad

inget lämnas åt slumpen
inget åt sitt öde

när ingen längre tror på annat än tv-sända
knullhotell i Mexiko och digitala äppelodlingar,
avsäger jag mig mitt medborgarskap

jag går
med
hudflådda
fötter

borrar ner sulorna i den kompakta snön

medan allt bara yr
runt stelfrusna snöleoparder

Dagens lunch

en utmärglad kvinna i åttioårsåldern
kommer gåendes
med en vinglig lunchbricka i sin hand.
hon har betalt för en dagens och ett glas vitt.

jag tänker: varför ska du sitta här
bredvid mig med dina köttbullar,
dina lingon, ditt vin
och njuta av det du förtär
när du ändå snart ska dö.

det är en ohygglig tanke.
en del av mig är genomrutten.

Massajmamman

i mitten av den ensliga savannen
med en heroinspruta i armvecket
och ett försmäktande lejon i sitt knä.

hon stryker sin vän över manen
och tänker på alla Starbucks som i detta nu
etablerar sig i New York city.

hon tänker på förslutna fönster,
portar och dörrar och en avvecklad slum
utan betydelsebärande riktmärken.

hon absorberar ruset
bruset från den dammiga bandspelaren
med Neil Youngs hjärtvibrationer.
förseglar sitt guldhjärta och bär sina
läppar som den börda hon är.