I lurarna: Thelonious Monk –Don’t blame me

Jag orkar inte läsa. Bara skriva

Jag orkar inte leva. Bara andas

Jag orkar inte med världen.

Bara den konstlade nöjesparken

Jag orkar inte sova. Bara slumra till

Jag vill inte ägna min tid åt antropologi,

mänskliga livsöden och historiska rariteter.

Jag vill bara sitta framför min dator och skriva dikter.

Nedteckna sånt som möjligtvis får en betydelse i morgon

när ölen inte längre verkar och jag kan se orden.

När jag kan se orden. Återigen se vad jag har ställt till med.

Full metal jacket 2.0

Jag drömde om soldater i natt

Jag befann mig i en krigsfilm från 70-talet

i en mindre betydande roll

Super 8-filtret omslöt oss

Allt inom synfältet var kornigt och grumligt

Jag minns att jag grät

Vi hade överlevt ett bakhåll från Nordvietnameser i

tät och svåröverskådlig stadsmiljö

Somliga i kompaniet var sårade

Andra smutsiga och allmänt utmärglade

Tårarna rann längs med mina sotiga kinder

Av lycka och förtvivlan

Jag bad om att vi skulle ha en reunion 2021 när jag

återigen skulle befinna mig i vaket tillstånd

Sammanstråla och prata om gamla minnen

Om de uppoffringar vi gjorde

för att hålla os vid liv

Men mina kompanikamrater kunde inte lova

att de skulle komma

Somliga skulle visa sig vara döda sen länge

Andra bara visste att det var för sent

North Beach Malmö

Jag vaknade upp bakfull i en okänd soffa

Sörplade hastigt i mig en halvliter utgången filmjölk,

plockade upp nycklarna, drog på mig ett par jeans

och begav mig mot bilen

Det var en 59 Cadillac med azurblå dörrar

och snäckskalsvitt tak

Med gasen i botten for jag genom ett landskap

som Gud sedan länge hade glömt

Den skarpa solen skapade hägringar längs med vägen:

En sovjetisk officer i hög pälsmössa,

två lönnfeta sheriffer med ovisst ändamål

San Franciscos kustremsa utan hav

och en huvudvärk som var min och ingen annans

Jag parkerade bilen slarvigt vid uppfarten till mitt hus

och insåg att jag både saknade körkort och verklighetsuppfattning

Skoningslöst

Skoningslöst sprätter jag upp natten

Spejar vaksamt efter mörkhyade varelser

Jag ser hur de tränger sig in

Inte den massivaste av dörrar kan hålla dem ute

Inget i den blänkande metallen

får dem att lämna de dunkelt upplysta rummen

Ljudet av en dov smäll

Lukten av intorkat krut lägger sig

som en blomkrans runt min hjässa

Varsamt närmar det sig:

mörkret

Som i svart

Som i en vacker, svart natt

Defekt optik

Ingen lyssnar längre på Coltrane

Allt ska vara så mönstergillt

Människan finner inte tjusningen i

det oförutsedda, det konturlösa

Hon vill följa de raka stigarna

Inte ens genvägarna är av intresse

så länge de inte är asfalterade

Och ingen lyssnar längre på Coltrane

Ingen vill längre tillbringa natten i Tunisien

Se stjärnorna från klotets brinnande sida

Beskåda hur beduinerna kryper ner i bergen

Hur de gungar med till de vibrerande tonerna

som får jordplattorna att gå i clinch med varandra

Hur de brister ut i ett

da dada da dadadada dadadadaddaddaa

aaaaaaa

Lund

Ni kanske undrar vad jag gör här.

Varför jag fortfarande rör mig i denna stad

bland medeltida hus och utnött gatsten.


Kanske undrar ni om jag aldrig tröttnar

på kyrkornas skälvande klockringningar.


De miljömedvetna cyklisterna

som viner förbi.


Skärvorna från nittiotalet:

caféerna med överfulla askfat

de gamla replokalerna

de vilsna männen i helskägg

med Kapitalet fastkilad under armen.


För er var denna stad inte mer än ett tillfälligt nedslag.

En betald bostadsrätt inne i centrum

som sålde sig själv efter några år.

Ett obetydligt led i metamorfosen.


För mig var det världens längsta resa.

Och jag känner än i dag

hur mina svedda vingar värker.

Kråksång

Kråkorna svävar majestätiskt över himlen 
Kraxar sina halsar ur led 

De är våra barn i svart 
som väver mörkret ovan och inuti oss 
Förvandlar trista sommardar till stillsam höst 

Vi glömmer lätt bort 
att de en dag är borta 
Att de en gång 
var en del av oss 

Och vi vet
att materiella former
inrymmer tankar
tankar
tankar