4/4

då tiden var inne kastade solen sina strålar över gatans fotavtryck: dessa fallfärdiga hus av damm. hon som en gång stapplade fram på stadens gator, våra gator. han som eftergivet följde hennes fotspår. kråkorna och deras porösa ägg. det knastrar under fotsulorna när vi dricker gårdagen. allt är sig likt, när vi vrider klockorna åt motsatt håll. fåglarnas tystnad låter sig vänta. nu, bara en timme från att diset träder in. steriliserade drömmar.

Haväng

Jag ligger på rygg, som morgondis
Reser tid genom moln

Från ovan glimtar en uppskuren dimridå

Vi går ut på bryggan
och hoppar i den böljande himlen

Jag lägger min handduk om dina axlar
Du söker värmen från min kropp
Trär av din pansar
som förbrukad jord

Jag fångar regnbågslax åt oss
medan elden knastrar

Havssaltet stänker från ovan

Och vi drar halsbloss av varandra
som två arroganta tonåringar

Kuststaden

Sträckan mellan villan och hamnen
Nästan lika lång som vallgraven mellan
Viken och Höganäs

Du lät mig följa med i din belånade Mercedes
som inte var förenlig med en brandmans lön

“Bor vi inte i en fin stad?” kunde du säga
medan havssaltet slog mot framrutan

Du var så stolt över din bil
Den var en förlängning av dina vårdslösa drömmar

*

Donna Clara och Caramba
Namnen på båtarna som stod på hamnparkeringen

Varje gång vi stannade framför dem
Upprepade du deras namn

Donna Clara
Caramba

Donna Clara
Caramba

Just i den ordningen

Ifyllda konturer

Regnet upphör.
Du lagrar dina nära mellan tid och rum. I de dunkla mellanrummen står banditer och gnisslar tänder. De ser inga utrymmen att slingra sig ur. Vart de än vänder står de nedsjunkna i sönderrostade bäckar och bakom hårt bepansrade bankvalv. Klaustrofobin. Så idealiskt förädlad.

Viljan att bemästra, besudla, förringa och förvisa. Jag känner så väl igen kodspråket: De lexikala variabler KGB lämnade efter sig. Innan de gröna uniformerna sprang ur tiden.

Av jord är vi komna.

Under jord gräver vi oss ut.

(De ligger som begravda ljudspår i den frostskadade luften)

Stanken av döda kroppar lemlästar våra kroppsöppningar och vi tycker oss se ett ljus långt bortom periferin.Det lyser. Som ett vidöppet stjärnsår . Det lyser; faktiskt så lyser det.

Dit vandrar vi. Med hudflådda steg, höga på paracetamol och kremerad karens. Jag öppnar en flaska. Korken ger inte med sig. Dånet efter vakumets raseri slingrar sig genom våra hörselgångar.

Nu, först nu kan jag skönja tomheten. Alkoholen stiger. Den stiger, formerar sig och krossar stenbumlingen . Och där. I den stunden: ännu en tom flaska.