Ofelia red i väg mitt i natten 
för att inte låta sig bli upptäckt. 
hon lämnade Helsingör bakom sig. 
slottet stod i lågor 
och hon kunde höra hur Hamlet och 
hans vänner och fiender skrek som skållade grisar 
när de långsamt åts upp av elden. 

* 

hon pejlade in en av flera stationer 
på hästens inbyggda radio. 
Wagners Eine-Faust-Ouvertüre genljöd genom membranet 
medan hon galopperade iväg mot Verona 
fast besluten om att vinna sina drömmars kärlek. 

väl framme såg hon en stor folksamling ute på torget. 
det visade sig vara en uppgörelse mellan två familjer. 
enligt en präst som hade ställt sig bredvid henne, 
handlade det om ont blod mellan familjerna 
Montague och Capulet. 

de båda familjerna brakade in i varandra 
med en kraft som inte var av denna värld. 
avhuggna lemmar slungades tvärs över torget 
och flera generationers själar skulle komma att 
utplånas innan de hade lämnat sina mödrars sköten. 

medan blodet flödade längs med Veronas gator 
fick Ofelia syn på Julia. 
hon hade enbart frammanats i hennes drömmar 
och hon var än mer bedårande i verkligheten. 

Ofelia sprang fram till Julia och drog henne in 
i en av stadens otaliga gränder. 
de tittade länge på varandra. 
Ofelia smekte Julias ansikte med sina fingertoppar, 
drog henne intill sig och gav henne en blöt tungkyss. 

“rid iväg med mig, låt oss lämna förintelsen åt 
stadens barbarer”, vädjade Ofelia medan hon tryckte 
Julia så hårt intill sig att hon kunde höra hennes 
hjärta galoppera innanför den späda kroppen. 
“världen är dömd att falla. låt oss ta språnget 
innan det är försent.” 

Julia tittade med frågande ögon på Ofelia 
och sa: “jag förstår inte ett ord av vad du säger, 
danskjävel”.