210620

Jag försöker bara skriva något. Vad som helst. Bara det blir något skrivet. Det är det som är hela andemeningen med vår civilisation: att något ska komma ur den, ur oss.

Du vet inte varför orden tar form. Du vet inte om du är ur eller i form. Du vet inte vad orden betyder: om orden överhuvudtaget finns där. Och det är helt i sin ordning. Så länge du fortsätter uttrycka dig som du alltid har gjort – med högljudd tystnad – kommer dina grubblerier aldrig nå dagens ljus. Aldrig. Och det är helt i sin ordning.

Helt och hållet.

200604

Lund På SVT går det en serie om landstigningen i Normandie. Tusentals soldater skjuts till döds. De går in i en skur av kulsprutepatroner, dör som flugor i frihetens namn. En fransk soldat berättar att han inte hade varit helt ärlig när han mönstrade. Han säger att han är närsynt, vilket gör att han inte hade fått statusen som stridsduglig om han hade varit sanningsenlig. Men han kan inte gå miste om att få landstiga och slåss mot tyskarna. Så länge han har ett vapen i sin hand kan han bidra till de allierades seger, förintandet av det det nazistiska tyranniet. En skopa mod och ett intakt gevär ska visa sig vara mer än tillräckligt för att skriva vinnarhistoria.

Samtidigt visas Wahlgrens värld på Kanal 5. Bianca Ingrosso ska botoxa sina läppar. Morföräldrarna betraktar ingreppet från tv-soffan. De är skärrade över de sylvassa nålarna som sticks in i huden på barnbarnet. Biancas vänner tycker hon är modig. Själv vill jag bara skaffa mig en Luger och bränna av en skottsalva mot det västerländska förfallet. Jag tror inte det var det här fransmannen valde att offra sitt liv för när han landsteg i Normandie den 6 juni 1944. Hade han vetat vad det skulle bli av den fria världen är frågan om han verkligen hade ljugit om sin närsynthet.

200602 Haiku

 Donald Trump hotar

med militär på gatan

En ny himmelsk frid

200601

Lund Trump retweetade en bild med texten ”A dead democrat is a good democrat”. I Sverige får ministrar lämna om de ”glömde” betala tv-avgiften på tidigt nittiotal, medan världens mäktigaste man verkar komma undan med det mesta. Tänk Stefan Löfven tweeta en meme på Carl Bildt med texten ”En död moderat är en bra moderat”. Det hade både varit vedervärdigt och vackert på samma gång.

200601

Lund Nu har jag bestämt mig. Allt jag skriver här ska vara fullständigt anspråkslöst. Senaste tiden har jag lidit av vad som känns som en obotlig skrivångest. Alla mina formuleringar väger jag på guldvåg och jag googlar ordval för att få bekräftat att jag inte är fullständigt dyslektisk. Det är jobbigt. Ordentligt jobbigt. Och jag jämför mig hela tiden med andras textproduktion. Även sådana skribenter som jag egentligen inte har mycket till övers för. Det känns som att hjärnan håller på att koka över. Och om jag inte finner nya strategier för att producera text kommer all skapandeglädje utraderas.

Men nu har jag en strategi. Ett första led i denna är att varje dag tvinga mig själv till att skriva någonting här. Varje dag!  Och anledningen till att jag sätter detta som obligatorisk skrivplattform? Varför denna halvfiktiva dagbok vars sanningshalt är omtvistad? Det är mycket enkelt: Här läser nämligen ingen det jag skriver.

Texten blir till. Tankekonstruktionerna intar formen av versaler och gemener. Och utfallet har ingen betydelse. För världen kommer brinna även i morgon. Kom i håg var ni hörde det först.

200319

Lund I går hade jag ett nervöst sammanbrott. Läste igenom det jag hittills har skrivit på min roman och insåg att det är ren och skär dynga: rakt igenom. Tre års slit hade resulterat i en koblaja utan det minsta potential. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag fick en identitetskris som inte var av denna värld. Vem är jag om jag inte kan skriva? Vem är jag om jag lägger ner litteraturen och söker andra vägar? Jag knäckte två öl och klunkade dem inom loppet av tre minuter, lade mig i fosterställning och kände hur hur mitt huvud förvandlades till en kaosartad tågstation, med en stins som dirigerade tågen in i varandra. Jag behövde försvinna, utplåna hela mig och den värld jag är en obetydlig del av.

Och i dag? Jo, jag tittade igenom det jag hittills har skrivit på min roman, och insåg att det finns mycket potential i den berättelse jag under tre års tid har lagt ner min själ i. Som har fått mig att vakna mitt i natten sprängfylld av idéer som jag illa kvickt skrivit ner i min mobil. Vissa pusselbitar är bättre än andra. Somliga kapitel kommer jag kunna bränna på bål när första utkastet är gjort och redigeringsprocessen tar vid. Jag kommer döda så många darlings så om jag hade bott i USA, hade jag fått trippla livsstidsstraff och en death row-cell i djupaste Texas.

Att skriva på det första utkastet har ofta varit mer plågsamt än lustfyllt. Jag har det senaste året utgått från Hemingways devis  Write drunk- edit sober, vilken jag har tolkat som att det är bättre att låta det lustfyllda skrivandet dominera, pumpa ut vedervärdig text – floskler som får svetten att bränna sönder skämskudden, platta karaktärsbeskrivningar, historiska och geografiska felaktigheter och annat plågsamt – för att längre fram koppla på Devis 2: Var glad att du har närmre trehundra sidor skittext. För utan denna dynghög hade du inte haft något att bygga världens bästa roman med.

Så vilka slutsatser drar vi av mitt senaste sammanbrott? Jo, att det kan vara nyttigt att ibland bryta ner sig själv en aning. Inte för mycket. Bara tillräckligt för att hjärnan ska få sig en ordentlig vårstädning så du dagen därpå kan möblera om med framtidstro, byta ut självföraktet mot kärlek och den glädje du innerst inne vet att skrivandet ger dig. För en dag med skrivflow är det inte mycket som slår. Det skulle i sådana fall vara en dag med skrivflow och ett sexpack öl.

200312 Lund

Long time no see.

Jag har reflekterat över mina senaste inlägg härinne och kommit till slutsatsen att narrativet till dessa  har tillhört Ulf Lundell. Min röst har varit obefintlig. I början av året avslutade jag läsningen av hans självbiografiska bok Vardagar 2. När boken var utläst kom jag på mig själv med att konstant ha Lundell inom mig: när jag tänkte, när jag talade, när jag fanatiserade, ja, han bodde praktiskt taget inuti i mig tjugofyra sju. Och det gjorde pinsamt nog att den text jag producerade under denna tid blev en blek kopia av Lundell och hans penna. Nu får det vara slut på dessa dumheter. Från och med nu är det enbart jag – Henrik Roslund – som kommer tala genom denna halvt fiktiva blogg, som förmodligen inte läses av någon.

Coronaviruset är nu här på riktigt. Jag tog en kvällspromenad för en timme sen, in till stan för att hämta ut recept på apoteket och lämna husnyckeln till områdeskontoret. Det kändes märkligt att gå där i den kalla vinden. Vindbyar på cirka tretton meter per sekund. Knappt några människor ute. Jag gick förbi pubarna för att se om folk har tagit viruset på allvar. På John Scotts var det fullt med folk, medan Ariman var mer eller mindre utblåst, frånsett en som satt i baren och pratade med bartendern och ett par som satt strax intill ytterdörren med varsin öl intill sig. Jag drar slutsatsen att Arimans bohemiska klientel är betydligt mer intelligent än stolpskotten som obesvärat sitter ihoppackade som sardiner på John Scott’s och låtsar som om morgondagen är synonym med gårdagen. Hur tänker man i tider som dessa? Varför tror de att så många svenskar blev smittade under sina resor till Italien? Jo, därför att de satt på pubarna om kvällarna tillsammans med andra människor och delade kroppsvätskor, borrade ner sina smutsiga fingrar i jordnötsskålen och skvätte på varandra när de besökte pissoaren.

Jag var hemma måndag till onsdag från arbetet. Hade åkt på en diffus förkylning. Låg aldrig utslagen, men var tillräckligt ur gängorna för att inte orka stå inför eleverna och hålla föredrag. Jag tycker fortfarande jag känner mig skum i kroppen. Som om den är avskild från hjärnan och lever sitt eget liv. Som om hjärnan svävar friktionsfritt i rymden medan lemmarna bär upp kroppen på jorden och tar den till oförklarliga platser.

200128

På Norra Sorgenfriskolan i Malmö hittade man sprängmedel i en sandlåda. Jag minns om man som liten parvel hittade en femkrona i sandlådan. Då blev man mer än glad. I dag lemlästas man om oturen är framme. För det är i termer av tur och otur vi talar om det brutala våldet. Tur att han bara fick granatsplittret i benet, den där förbipasserande hipsterpappan på Möllan som var i färd med att hämta hem sitt barn från dagis med sin lådcykel. Otur att civila hamnade i kläm i eldstriden. Otur att en småbarnsmamma blev avrättad på öppen gata därför att hennes ryggradslöse pojkvän la benen på ryggen och försvann iväg när en pistolman  begärde avräkning för mannens tidigare synder. Vidrigt.

I dag är jag trött. Outgrundligt trött. Kanske inte så märkligt ändå. I dag hade jag fyra lektioner i samhällskunskap. En och samma lektion med fyra olika grupper. Det blir över åttio individer att interagera med, att upprepa samma innehåll inför. Som introvert tar det på krafterna. Vi diskuterade bland annat jämställdhet och könsnormer. Det är inte alltid lätt att ta dessa diskussioner med klasser bestående av hundra procent killar. Grabbigheten, mansnormen. Ständigt närvarande. Kan vara vidrigt, men också vackert. Hade det inte varit för den manliga övertron på den egna förmågan och frigörandet av testosteron, hade de allierade ynglingarna aldrig gått i land i Normandie 1944 . Inga offer- ingen seger. Vill minnas att det är Djurgårdens fotbollshuliganer som använder sig av denna slogan.  För särartsfeministerna är det inte fult att tala i termer av manligt och kvinnligt. De ser de båda könen  som en symbiotisk företeelse. Likartsfeministerna däremot: där är det socialkonstruktivism för hela slanten. Många gånger här ytterligheterna manifesteras, men självfallet har inte socialkonstruktivismen spelat ut sin roll. Det vore obehagligt om vi förlitade oss fullständigt till biologin och genetiken. Fascistiskt rentav. Jag tror – som med allt annat – att verkligheten gömmer sig någonstans i mitten. Vi ser inte nyanserna längre. Vi har blivit ett ytterlighetsfolk som söker sig till perifera marker. Det är därför vårt land har fått det mindre fagra epitetet Absurdistan. Men grabbighet. Machoattityd och unken kvinnosyn. Behov av att ständigt lägga av primatläten för att annektera revir. Det där är under vår värdighet. Vi människor kan bättre och vi måste sträva efter något högre, något mer värdigt och hållbart. Annars kan vi lika gärna återvända till skogen och klubba ihjäl varandra med flintayxor.

200123

Malmö Äter en burk makrill i tomatsås och två ägg till lunch. Jag äter detta varje dag. Inte för att det är en smaksensation, utan för att det bromsar in det kroppsliga förfallet. Genom att hålla denna strikta matrutin håller jag vikten och jag kan äta och dricka gott på helgerna.

Kollegorna kommenterar ständigt min mat, trots att de tydligt ser att det gör mig förnärmad. I detta nu sitter de och samtalar om det mest triviala med varandra. Aktier, kalifatet, tyngdtäcken för 3000 kr, ommålad kolonistuga, Liverpool, elever, elever, elever och äter något tråkigt om eleverna, sambon som ställer in halvtomma matförpackningar i kylen och den irritation detta genererar, åka skidor i Norge, läromedel, points i lunchen, parkeringsplatser. Själv sitter jag ensam vid ett runt bord och äter min tonfisk. Dock inga ägg i dag. Det fick bli lite keso i stället.

Skulle sett Slavoj Zizek på Malmö stadsbibliotek i går tillsammans med A, men det blev inget av det. A genomgår en cellgiftsbehandling och han var orolig för infektionsrisken. Över 800 platser till ett event som över 5000 personer hade anmält sig till på Facebook. Det stod i tidningen att det hade kommit ner folk från Stockholm redan vid 11-tiden. Att de inte skaffade en större lokal. Märkligt. Jag kände ändå inte för att gå. Var alltför trött efter åtta timmar på jobbet. Och det var mycket trevligare att träffa A än att sitta och halvslumra i en föreläsningssal.

200117

Lund I dag undervisade jag om Boccaccio och Decamerone. Eleverna tyckte novellen om munken Alberto som lurade i en kvinna att hon var ängeln Gabriel för att få komma till i sänghalmen var bra. Det glädjer mig.

Tar i detta nu en öl på Harrys innan bussen tar mig hem till Klostergården. På tal om broder Alberto.

200116

Lund Precis hemkommen från gymmet. Det blev tre ronder tabata innehållande hantelpress, knäböj och olika varianter av sit ups. Innan jag for till gymmet fick jag en halv boksida skriven. Fastnade i en beskrivning av en blodröd sommarhimmel. Jag har svårt för att konstruera de där ansträngda miljöbeskrivningarna. Alltför ofta bombarderar författare sina läsare med onödigt många och svulstiga liknelser, i stil med ”Dagen släpade sin åtgångna dygnskropp likt en utmattad snigel på en karg grusväg”. Antingen var det där bra eller oerhört dåligt. Har svårt att avgöra.

Sverige mot Norge. Ett tävlingsprogram på TV4 där svenska skidåkare gör upp med sina norska diton i hjärndöda tävlingar. Charlotte Kalla, Northug och anabolaknarkaren Johaug. Det hade varit mer intressant att följa ett gäng revisorer när de sammanställer årsrapporten för något trist logistikföretag.

200111

Lund Sitter i detta nu och ser om första avsnittet av Californication: om författaren Hank som skrev boken God hates us all och som fick den lökiga titeln A crazy little thing called love vid filmatisering, och han hatar den över allt annat, nattsvart cynisk som han är. Serien handlar alltså om en författare som skrev EN bok och på något vänster ändå lyckas leva det goda livet i Malibu med Porsche, snygga brudar med stora tuttar och obegränsat med sprit. Är det ens möjligt? Jag läste någonstans att man måste sälja ca 10 000 bokexemplar per år om man vill lyfta en genomsnittlig månadslön på 25 000 kr. Men lyckas man med att få till en one hit wonder i USA är väl sannolikheten stor att man översätts i en rad länder och således kan sitta hemma i soffan och runka medan pengarna rullar in.

Konstnärslön. Det vore något. Vad ligger den på? 13 lax i månaden? Fram till 2009 kunde nya författare ta del av den. Numera är den ett minne blott. Stig Larsson och Bruno k Öijer lever än i dag på den. Tänk er en sugar mom som försåg en med lägenhet och andra förnödenheter.  Och konstnärslön på det. Det hade man lätt kunnat ta sig fram på. Och det hade varit obeskrivligt skönt att slippa förvärvsarbeta. Ja, fan vad gott det hade varit.

I kväll ska jag fortsätta läsa Catullus och skriva på romanen. Jag är inne på ett kapitel om en heroinist som blir inbjuden till en villafest utmed havet i Malmö under tidigt 80-tal. Han vars föräldrar äger villan går runt med ett par färgsprakande Alain Mikli-brillor och beter sig allmänt överklasspretto. Det var visst Elton John som fick märket att bli chict bland kultiverad överklass på 80-talet. Alain Mikli figurerar bland annat i American Psycho, i de textpartier där Patrick Bateman räknar upp  luxuösa attiraljer som hans vänner går runt i.

Tidigare i dag la journalisten och författaren Cyril Hellman till mig på Instagram. Att döma av hans konto befinner han sig i Argentina. Han han la upp en bild på John O’Briens bok Leaving Las Vegas (världens bästa fucking bok och författare!!! Mer om det en annan gång) som filmen med samma titel bygger på. Jag rekommenderade honom att införskaffa The assault on Tony’s, vilken är O’Briens näst bästa bok. Stenhård är den. Cyril Hellman skrev att han skulle lägga in en beställning på den. Gillar för övrigt hans och Stig Larssons pod I otakt med samtiden. Bra grejer.

200111

Lund I kväll blev det bara några Stella och någon enstaka San Miguel. Ok, jag drog ett glas vin också. Men jag kommer i alla fall inte vakna upp med en bakfylla som den jag fick med mig i morse.

Har tittat på Scorseses The wolf on wall street och Born into this i kväll. Den sistnämnda är en dokumentär om Charles Bukowski: om hans person och författarskap. Jag tror jag har sett den minst tjugo gånger. Och då tror jag ändå att det är en underdrift. Hans förläggare på Black Sparrow Press – Johjn Martin – sa att han aldrig hade sett Bukowski berusad. Bara en sån sak.

Jag fick med min en roman av Richard Brautigan och en diktsamling av Catullus från antikvariatet. Jag och Patrik diskuterade pk-elitismen i kulturvärlden i Stockholm och jag visade honom ett skämtklipp på Greta Thunberg. Han skrattade.

Jag måste bara recitera en av Catullusdikterna, som för övrigt kommer pryda de inledande raderna till det kapitel jag i detta nu jobbar med till min roman. Den handlar om heroinister i Malmö på 80-talet.

Lilla sparv, som min flicka har i skötet,

lilla sparv, som hon leker med och smeker,

räcker fingret och retas, låter bita,

eggar upp till attack och älskar gränslöst

i jag vet inte vad för ljuva lekar –

flickans tröst och kamrat, när livets sorger

syns mitt hjärtegull tunga, alltför trista…

Lilla sparv, ja då tror jag oron stillnar!

Ack, att få vara med er två och leka,

hjälpa till med att lätta livets ledsnad!

 

Dikten gifter sig kusligt bra med Charles Bukowskis Bluebird:

there’s a bluebird in my heart that wants to get out
but I’m too tough for him
I say, stay in there
I’m not going to let anybody see you
there’s a bluebird in my heart that wants to get out
but I pur whiskey on him and inhale cigarette smoke
and the whores and the bartenders and the grocery clerks
never know that he’s in there

there’s a bluebird in my heart that wants to get out
but I’m too tough for him
I say
stay down, do you want to mess me up?
you want to screw up the works?
you want to blow my book sales in Europe?
there’s a bluebird in my heart that wants to get out
but I’m too clever, I only let him out at night sometimes
when everybody’s asleep
I say, I know that you’re there
so don’t be sad
then I put him back
but he’s singing a little in there, I haven’t quite let him die
and we sleep together like that with our
secret pact
and it’s nice enough to make a man
weep
but I don’t weep
do you?

 

Livet är en gåva. Den tanken har planterat sig inom mig och slagit rot. Jag hoppas den blir bestående.

11/1-2020

Lund. Är ganska bakfull. Det känns sådär, med tanke på att jag bara satt framför tv:n i går och kollade På spåret. Visserligen var jag iväg en vända på puben med Christoffer och Mattias. Men där blev det bara två öl. Resten tillägnade jag mig helt på egen hand.

Lina sitter och tittar på Dawson’s Creek. Hon återupptog denna sena 90-tals/tidiga 00-tals-serie för någon vecka sen. Förr tyckte jag det var ren skräp. Men den har sin charm. Dawson är ful som stryk och lökigheten verkar inte ha några gränser. ”Det är inte lätt att vara ugdom”, ”Man måste våga testa nya saker när man går på college”. Vem fan pratade så när man var i 20-årsåldern? Men Joey (Katie Holmes) går inte av för hackor. Undrar om fick bestående hjärnskador efter sitt förhållande med Tom Cruise.

Jag ska strax gå in till stan och hälsa på i Patrik Anderssons antikvariat. Sist jag var där frågade han om jag ville köpa en svensk förstaupplaga av Richard Brautigan för 600 kr. Då hade lönen inte kommit så jag avstod. Jag ska se om den finns kvar i dag.

Har tänkt på hästar hela morgonen. Det är verkligen fina och ståtliga djur.

16/9-2019

Lund. 2-0 i baken mot aporna och en snuva som inte är av denna värld. Iranierna misstänks ligga bakom drönarattackerna mot de saudiska oljefälten och whiskyn börjar ta slut.
En helt vanlig måndag, helt enkelt.

27/3-2019

Malmö. Sitter på jobb och rättar diktanalyser. Eleverna skulle analysera Sapfo och Archilochos och jämföra dessa. I en av dikterna beskrivs ett kärleksmöte på följande vis: ”hon öppnade för mig sitt unga väsen och jag rörde henne varsamt och lät den vita kraften komma smekande hennes ljusa hår.” Ett flertal elever tolkade detta som orgasmens förädlade konst. Förmodligen har det en helt annan betydelse, men jag tycker det är en kul tolkning.

I går funderade jag kring fenomenet ”lobotomerad porr”. Hur hade en porrscen sett ut med lobotomerade deltagare? Hade de gett uttryck för vällust, smärta, förnedring, glädje eller vad det än må vara som en filmatiserad brunst genererar. Tänk ansiktsuttrycket när de nakna kropparna gnider sig mot varandra. Vad förmedlar ögonen? ”Jag känner ju hur det killar till där nere, men jag kunde inte bry mig mindre. Undrar om det går något bra på tv i kväll. Fast det bryr jag mig ju inte heller om.”

17/3-2019

Lund. Två boksidor till romanen, ett par halvtaffliga dikter och tre fjärdedelar av en novell som faktiskt ser ut att kunna bli något mer än ett kryptiskt textfragment. Lägg därtill fyra öl och en halv vinare i fredags, Öl- och whiskymässan i lördags (antal enheter:okänt) och två bärs i soffan denna söndagskväll, så har vi en äkta konstnärshelg. Jag håller på och läser en fantastisk bok: Lång, fin, blond av Claes Carlsson. Den börjar så här: Vi satt i Bennys kök. Vi hade rökt lite horse. Bara lite. Han hade lagat Tom Yam Goong med dysmakade tigerräkor och för mycket chili. De där minsta gröna jävligaste. Mouseprick.

12/3-2019

Lund. Precis hemkommen efter en halvmils löpning. Nu sitter jag och lyssnar på Kamasi Washington. Modern jazz är vanligtvis så tillrättalagd. Det är som om det ligger ett minimalistiskt nordiskt skimmer över det som produceras i dag. Jag kan inte sätta fingret på det. Det är bara så… ingen som vågar ta ut svängarna, liksom. Men Washington alltså. Det är så jag nästan försvinner när jag lyssnar. Och det är bra.

När jag var ute och sprang strök en katt över vägen. Jag kom att tänka på Houellebecq. Det måste ha varit “Elementarpartiklarna”. Huvudkaraktären är en kåt dysfunktionell gubbe som ständigt går runt och knådar sin kuk. Det finns inte något som inte gör honom sprängkåt. I ett parti i boken ställer han sig och runkar i en gränd. Och just som han är på väg att skjuta ut sin säd, kommer en katt förbi. Det gör honom ännu kåtare. Bruno hette han, huvudkaraktären alltså. Han stirrar på katten samtidigt som hans kuk pulserar ut alla anspänningar. I samma stund som han står där, uttömd på sädesvätska och med lemmen skamfyllt nedborrad i handflatan, får han ögonkontakt med katten. Bruno klarar inte av att leva med skammen. Så han trampar ihjäl katten och lämnar den befläckade gränden med oberörda steg. Inte så mycket som en blinkning.

Houellebecq är underhållande. Och det säger jag i egenskap av djurvän.

*

Nu la en på Instagram ut en bild på sig själv efter att ha avverkat fem kilometer på löpbandet. Det är viktigt att berätta för omvärlden hur duktig man är. Undrar vad hon hade tyckt om Houellebecq och katten. Förmodligen hade det väckt avsky hos henne, med tanke på hur pk hon ser ut att vara.

8/3-2019

Stings versioner av ”My one and only love” och ”Angel eyes” har gått på repeat i mitt huvud i två års tid. Låtarna är med på soundtracket till ”Leaving Las Vegas”: världens bästa film. Och manuset är baserat på John O´Briens bok med samma titel. Jag kan inte få denna historia ur huvudet. Inte heller låtarna. En dag ska jag gå in djupare på denna melankoliska berättelse.

John O´Brien sköt sig själv. En litterär talang som inte var av denna värld lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Jag vill slå världen på käften när jag tänker på hur okänd han är. John O´Brien. Glöm aldrig namnet. Jag återkommer med mer.

/Henrik i sentimentalt tillstånd efter fem bärs i soffan. Det är trots allt fredag.

6/3-2019

Malmö. Instagram är fyllt till bredden med fitness-tjejer i extremt tighta träningskläder. Och vilka rumpor! De är så fylliga och vältränade. Som om herren själv hade knådat ihop dem och borrat in sina skulptureringsverktyg i det kompakta köttet. Jag kan sitta i timmar och begrunda hur dessa donnor utför exemplariska squats i sina åtsittande träningstights. Det tog mig en timme att avverka hela Picassoutställningen på Moderna muséet för ett par år sedan. Då tyckte jag ändå att jag gav mig själv tillräckligt med tid för att begrunda verken på djupet. I dag har jag lagt över en timme på enbart tre videoklipp med squattande kvinnor. Konturerna, symmetrin, ja, allt som ögat kan registrera har jag grundligt låtit analysera. På arbetstid.

6/3-2019

Malmö. Jag funderar på att skriva en novell när jag kommer hem från jobbet. Den ska handla om två ghettosnubbar som bor i ett klassiskt svenskt utanförskapsområde och som går runt och skjuter folk på öppen gata, samtidigt som de hamnar i verbal konflikt med varandra kring existentialismens grundprinciper.

-Walla bror! Jag svär, du lever i ond tro.

-Shii bror! Knulla din onda tro. Å knulla din essens och existens. Jag ska sköt en svenne. Inte nån random arab. ‘Kill an arab’ liksom. Va fan e det?

Fast jag vet inte. Jag kanske anklagas för kulturell appropriering om jag tar mig an ämnet.

5/3-2019

Lund. Till och med dagboksskrivandet är förenat med prestationsångest för min del. ”För min del”. Var det en överflödig slutkläm på meningen? Är allt jag gör överflödigt? När ska bluffen genomskådas?

3/3-2019

Cambridge. En loppbiten sovsäck tillhörande en av stans otaliga hemlösa ligger på trottoaren. Ägaren är inte där. Vi måste kliva över den för att inte trampa ner det provisoriska hemmet. Här ligger också ett par rustika kängor och en fleecefilt som hjälper till att hålla borta en strimma av vinterns kalla hand. En snäll själ har placerat en inplastad smörgås intill den hemlöses tillhörigheter: en sådan man i regel finner i Seven elevens kyldisk. Jag stannar till och iakttar den inplastade läckerbiten. Mitt sällskap fortsätter gå i riktning mot universitetsområdet. Jag funderar på om jag ska plocka upp den. Det är en gruvlig tanke. Så kan man ju inte göra. Samhällets utstötta förtjänar det bästa. Jag som alltid har vurmat för de marginaliserade, förordat en röd och solidarisk politik och dessutom stått i Frälsningsarméns soppkök vid två tillfällen. Men jag tar ändå upp smörgåsen. Och när ingen ser avlägsnar jag plasten och tar mig en rejäl tugga. Det har ju gått oerhört mycket pengar under den gångna helgen i Norwich. Pubmaten och alla de otaliga ale vi har dragit i oss. Det kommer lätt upp i flera tusen kronor när pundet står i närmre fjorton kronor. Jag går med raska steg för att hinna ifatt mina vänner. I kväll går flyget hem.