Varje morgon, varje kväll, 

matar jag ankungarna vid dammen 

utanför mitt hus.

Tio till antalet. Tolv från början. 

I två månaders tid har jag tagit dem 

under mina vingar. 

 Gått ner med havregryn, 

strött ut dem i tre jämnstora högar. 

I början vakade mamman över dem. 

Inspekterade vartenda steg de tog.

Sen försvann hon,

långt innan de hade utvecklat sina vingar. 

Nu skymtar små fjäderstumpar på deras späda kroppar.

Snart har de fjäderdräkt att stoltsera i. 

Mamman försvann spårlöst.

De två minsta likaså.

En dag kommer de alla att flyga sin väg. 

Lämna varandra vind för våg. 

Och jag kommer gå sönder.

Tappa tron på den här världen.

Inte för att jag blir ensam kvar,

utan därför att jag vet

att de aldrig mer kommer ge varandra

så mycket som en tanke.

Det kommer vara

som om de aldrig var här.