Drömmen om Ligurien

Döm aldrig en människa för hennes enfald

Omfamna hennes galenskap, allt det ofrånkomliga

som förr eller senare tar vid

Köp inte lögner paketerade som halvsanningar

Samla inte på dig drivved utan att veta vad du ska ha den till

Ät inte ravioli på burk

ALDRIG ravioli på burk

Längta inte efter att snön ska töa,

att grenverken grönskar

om du aldrig erfarit kölden

Se inte med stängda ögon om allt redan är mörkt

Prata bara när du har kniven mot strupen

Bara då, med små, stötande stavelser

Gläds åt livet

enbart de gånger mörk rök sipprar ur Vatikanens skorsten

Svinga först då alkoholen lämnar kroppen

När barerna stänger och folket beger sig hemåt

Känn sanden under dina fötter när du går på de liguriska stränderna

Känn hur det knastrar när du trampar på de soltorkade snäckskalen

Måla sanden röd med dina nya fötter

Se hur färjkarlen ligger under sitt parasoll

Hur han drar halsbloss med gryningen

Önska att du aldrig hade sett något vackrare

Aldrig hade önskat något mer

än det här.

Har du hört om Kerouac – Kerouac!

Har du hört om Kerouac – Kerouac! – strömmar ur Ulf Lundell genom mina högtalare ut i det rum som jag sedan länge lämnat eftersom jag var på väg långt innan Lundell slog sig ner i den Österlenska myllan och drack sig as kalas på vin samtidigt som han plockade ut sin Aston Martin ur garaget för att fylla på vindepåerna i Simrishamn och hade oturen att på vägen stöta på en polisbil vars innandöme ville att han skulle blåsa i ett plaströr tunnare än överarmen på en thailändare Och eftersom jag själv dricker (betydligt) mer än vad nöden kräver kan jag inte sitta med i folktribunalen och spotta och hytta åt allt som är dekadent och vanställt i denna värld eftersom jag då öppet skulle erkänna att jag aldrig hört om Kerouac – Kerouac! för det har jag ju och i flera avseenden befinner jag mig i de mest bortglömda av ökenområden i Mexiko med meskalinets magiska molekyler bubblandes innanför min hud Och medan domarna står ute på gården i sina svarta kappor och gräver meterdjupa gropar som vi alla en dag ska falla ner i väljer jag att låta galenskapen förblinda mig fullständigt Jag fyller groparna med min billiga blended Whisky som jag köpte i Helsingør och tillsätter all världens narkotikaklassade preparat För vi behöver inte leta utanför de receptfria domänerna för att inse att världen är lika galen som den är bortglömd.

Värnhemstorget

Fregatten har stängt sen länge
De överförfriskade männen har gått hem
till allmännyttans lugna vrår
Där har de bäddat ner sig i sina murkna filtar
De ligger därunder och drömmer morgondagens
Tuborg och Jäger

Bilarna stryker längs med Värnhemstorget
Mörka SUV:ar stirrar misstänksamt mot mörka
Volvobilar med undangömda sirener
De väntar på att göra utfall
utifall den andre synar bluffen

På andra sidan gatan håller ett kebabhak nattöppet
Frityrolja stänker över matgästerna
De slickar sig om sina behårade armar
Drömmer sig tillbaka till Olivfälten

där taggtråd har samma beska eftersmak
som här

Alltings början föds ur ett långdraget slut

Snön har fallit och du är redan här.

Jag känner inte längre igen mig själv.

Du säger att jag inte heller känner igen mig själv.

Radion. Du vrider på reglaget. Söker den rätta frekvensen.

I den skorrande kakafonin hörs ett okänt språk.

Ryska? Det måste vara ryska. Kan inte vara något annat.

Det är 1993. Jag har hunnit fylla 8 år.

Det var här allt började.

Strax intill det närbelägna slutet.

Vi bodde vägg i vägg. Kunde höra varandra

genom de tunna lägenhetsväggarna. 

Vi kupade våra händer. Knackade mot de blommiga tapeterna.

Knack-knack-knack.

Vem där?

Sommaren i city

Tänk om solen var en illusion

Om allt det vi upplevt tillsammans i staden

inte varit något annat

än en köldskadad hägring

En gång gick jag genom centrala Helsingborg

Det var högsommarvärme

Syrsorna landade på de feta männen i nätbrynja

som alltid satt på uteserveringarna och drack 

avslaget kaffe

En efter en efter en

landade dessa bibliska varelser på 

de feta männen i nätbrynja

Och jisses vad de skrek!

De slog vilt omkring sig med sina stora,

otympliga arbetarlabbar 

Syrsorna flög in i en strid ström

En efter en landade de på 

de feta männen i nätbrynja

Bet dem

Snirklade sig in under deras nätbrynjor

Dränkte sig i kaffekopparna

Ja, så vedervärdiga var de

att de feta männen i nätbrynja nog önskade

att allt bara var en otäck dröm

Och hade solen varit en illusion

hade varken syrsorna 

eller männen i nätbrynja undrat 

vad som komma skall

Jacques

Om nätterna tänker jag ofta på Jacques 
’Undrar vad Jacques gör i detta nu’, 
kan jag komma på mig själv 
med att undra 
Jacques skrev en gång 
att han levde i Malmö 
i en vardagsvärld, den enda värld 
han visste utseendet på 
För Jacques var Malmö världen på jorden 
Det var där betonghusens fönster lyste som 
himlastjärnor över Lindängen 
Det var där en ung narkoman kunde skjuta upp 
i Kungsparken 
– Needle park- 
utan att tuggas sönder av gentrifieringens 
spänstiga käkar 
I det domedagskluster vi en gång kallade Malmö 
fanns en gång en man vid namn Jacques 
Han utstrålade ett nattmörker 
som bara går att se 
i gatlyktans sken