Gårdagens blues

Solen är en blodröd apelsin 
Himlen ett måleriskt bråddjup 
Den brinner 
Den droppar 
Det brinner 
Det droppar 

Jag vaknar med trögflytande ångor 
i rummet 
Ett autobahn innanför 
mitt pannben 

Jag vill inte vara här 
Vill inte vara här 
Vill vara 
men inte just här 

Och jag ser 
en strimma blod

Batikfärgade trippar och brandgula gubbar

En stund av ogrumlad oskuld
flimrar förbi
Vi känner hur himlen skälver
när råttorna sakletar i
de dolda massgravarna

Den gröna allusionen
förgiftad av fentanyl,
reavaror, autotunad falsettsång
och batikfärgade tanter,
faller ner från stratosfären och
urgröper våra symmetriska gräsmattor

Du sa alltid
att den gör sig bäst i Kalle Ankas värld
där defekterna lyser med sin frånvaro
och solnedgången aldrig saknar lyster

Nu i efterhand
är jag villig att hålla med

*

I dag vaknar jag med en
samtidsinfekterad baksmälla
Jag vet inte om jag är ute eller inne
Det gör detsamma

För värmen är immun
mot nådeansökningar och
brandgula gubbars logik

Och dronten är död sedan
1662

Kärnvapen

jag högaktar kärnvapnet
det är något med denna brännande konstruktion
alla sovjetiska soldater med höga pälsmössor och
Uncle Sam’s bortglömda baser i Mojaveöknen
jag ser kärnvapen överallt
vart jag än går snubblar jag över taffligt nedgrävda kärnvapen
jag har kärnvapen på mina mackor till frukost
det finns spår av kärnvapen i min deodorant från Åhléns
när det regnar brukar jag fälla ut tungan
och ansamla dropparna från de läckande urantunnorna
i min sönderfrätta mun
jag har hittat spår av kärnvapen under mina naglar
i gårdagens avföring fann jag spår av majs och kärnvapen
när jag går på bussen betalar jag med kärnvapen
när jag ringer på grannen för att be om en skopa socker
brukar jag försäga mig och i stället önska kärnbestyckade u-båtar
när jag visar kuken inför PRO:s syförening
hoppas jag att de ska bemöta mina perversioner med kärnvapen
och att polisen ska rikta sina kärnspetsar mot mig
när de kommer för att bura in mig på dårhuset
kärleken jag visar henne är nukleär
mina vanföreställningar är allt som oftast radioaktiva
om kvällarna brukar jag lägga upp en skopa glass på min tallrik
strösslad med nedrustade kärnvapen
den bismaken gör mig oftast besviken
om jag överlever morgondagen
ska jag skicka ett brev till Nobelstiftelsen
och nominera kärnvapnet till Nobels fredspris
för utan sprängkraften och alla de vanvettiga hoten
hade vi aldrig hållit sams.

Söderstollen

Det vandrar 
en man i trasor 
över söders kullar 

Söderdrucken och sönderstucken 
släpar han sig fram 
genom den inkapslade staden 
i nedpissade jeans 
och med ett gulnat pärlhalsband 
runt sin hals 

Bilarna väser 
Jag ser honom stå mitt i vägen 
omgiven av vansinne 
Fylld av vansinne 
Förtärd av vansinne 

Avgaserna blandar sig 
med den trettiogradiga solen 
En torr dimma av ljus 
strimlar staden i två 

(Kondensen som 
en slaggprodukt) 

En gång 
hade Söderstollen 
en mor 
som gladde sig åt 
hans ankomst 

Om så bara 
för en tiondels sekund

Kortspelaren

Mannen med kortleken
ger oss frostiga blickar
Han sitter med uppknäppt kostym
och lägger knekt över dam
dam över ess
kung över en vilsen joker
Och vi runt bordet
känner hur marken
delar på sig
Hur vi slukas in
i ett kosmiskt kaos:
där mörkt är ljust
liv är död
och julgransglitter
hårdvaluta

Cowboys och indianer

Inte alla cowboys har blod på sina händer. Det finns också indianer som skulle kunna gå över eld bara för att få säga “Det där är min kropp. Och om du så mycket som nyser med den, om du så mycket som blinkar med mina ögon, spänner ut min käke till ett leende och släpar de där fötterna i leran, kommer jag svinga iväg dig, ut genom nebulosans nålsöga och in i oändligheten. Och där, väl där ute, kommer skelettdelarna från Laika trilla ner över dig och du kommer gråta när du ser den igenrostade kapseln passera din omloppsbana.”

Falsklappar

Allt som oftast har jag inget att säga
Det är som om jag föddes felkonstruerad
med hjärtat utanför kroppen och hjärnan
under mina fotsulor
Orden blir lätt släpiga och intetsägande
Och det värdefulla…
Det värdefulla är en bristvara
Det ansamlas på havets botten
och jag är ofta för lat för att dyka efter det
Houellebecq sa en gång att han inte hade
upplevt särskilt mycket i sitt liv,
men att han hade samtalat med människor
som både var beresta och världsvana
Det var ur dessa människors sköten han sög
och sörplade i sig sitt livsviktiga elixir
Han sa något
Och det han sa
det gick på pränt
Och det jag säger
det jag skriver
har varken sagts eller skrivits
eftersom världen är förljugen

Vi är alla knarkare och banditer

Nyss gick solen upp över Höganäs
ett, två, tre
och vi ligger på våra tak och räknar stjärnor
och sen kysser solen oss blå
om och om igen
för vi är alla knarkare och banditer

Men det är okej
Det är okej, min vän

Den gamle pundaren Magnusson T brukade
sticka uppstudsiga ungar med sina kanyler
(Det var i alla fall vad folk sa)
Hans illröda hår brände oss som när
Supernovan fläker huden av sin galax

Jag ser honom fortfarande släpa sina ben
genom grusvägen som skiljer villorna från
de röda hyreslängorna

Men han var okej
Han var okej, min vän

Tänderna är sedan länge borta
och namnskylten till hans dörr likaså

Och det är okej
Allt är okej nu