Kuststaden

Sträckan mellan villan och hamnen
Nästan lika lång som vallgraven mellan
Viken och Höganäs

Du lät mig följa med i din belånade Mercedes
som inte var förenlig med en brandmans lön

“Bor vi inte i en fin stad?” kunde du säga
medan havssaltet slog mot framrutan

Du var så stolt över din bil
Den var en förlängning av dina vårdslösa drömmar

*

Donna Clara och Caramba
Namnen på båtarna som stod på hamnparkeringen

Varje gång vi stannade framför dem
Upprepade du deras namn

Donna Clara
Caramba

Donna Clara
Caramba

Just i den ordningen

Ifyllda konturer

Regnet upphör.
Du lagrar dina nära mellan tid och rum. I de dunkla mellanrummen står banditer och gnisslar tänder. De ser inga utrymmen att slingra sig ur. Vart de än vänder står de nedsjunkna i sönderrostade bäckar och bakom hårt bepansrade bankvalv. Klaustrofobin. Så idealiskt förädlad.

Viljan att bemästra, besudla, förringa och förvisa. Jag känner så väl igen kodspråket: De lexikala variabler KGB lämnade efter sig. Innan de gröna uniformerna sprang ur tiden.

Av jord är vi komna.

Under jord gräver vi oss ut.

(De ligger som begravda ljudspår i den frostskadade luften)

Stanken av döda kroppar lemlästar våra kroppsöppningar och vi tycker oss se ett ljus långt bortom periferin.Det lyser. Som ett vidöppet stjärnsår . Det lyser; faktiskt så lyser det.

Dit vandrar vi. Med hudflådda steg, höga på paracetamol och kremerad karens. Jag öppnar en flaska. Korken ger inte med sig. Dånet efter vakumets raseri slingrar sig genom våra hörselgångar.

Nu, först nu kan jag skönja tomheten. Alkoholen stiger. Den stiger, formerar sig och krossar stenbumlingen . Och där. I den stunden: ännu en tom flaska.

Gårdagens blues

Solen är en blodröd apelsin 
Himlen ett måleriskt bråddjup 
Den brinner 
Den droppar 
Det brinner 
Det droppar 

Jag vaknar med trögflytande ångor 
i rummet 
Ett autobahn innanför 
mitt pannben 

Jag vill inte vara här 
Vill inte vara här 
Vill vara 
men inte just här 

Och jag ser 
en strimma blod

Batikfärgade trippar och brandgula gubbar

En stund av ogrumlad oskuld
flimrar förbi
Vi känner hur himlen skälver
när råttorna sakletar i
de dolda massgravarna

Den gröna allusionen
förgiftad av fentanyl,
reavaror, autotunad falsettsång
och batikfärgade tanter,
faller ner från stratosfären och
urgröper våra symmetriska gräsmattor

Du sa alltid
att den gör sig bäst i Kalle Ankas värld
där defekterna lyser med sin frånvaro
och solnedgången aldrig saknar lyster

Nu i efterhand
är jag villig att hålla med

*

I dag vaknar jag med en
samtidsinfekterad baksmälla
Jag vet inte om jag är ute eller inne
Det gör detsamma

För värmen är immun
mot nådeansökningar och
brandgula gubbars logik

Och dronten är död sedan
1662

Kärnvapen

jag högaktar kärnvapnet
det är något med denna brännande konstruktion
alla sovjetiska soldater med höga pälsmössor och
Uncle Sam’s bortglömda baser i Mojaveöknen
jag ser kärnvapen överallt
vart jag än går snubblar jag över taffligt nedgrävda kärnvapen
jag har kärnvapen på mina mackor till frukost
det finns spår av kärnvapen i min deodorant från Åhléns
när det regnar brukar jag fälla ut tungan
och ansamla dropparna från de läckande urantunnorna
i min sönderfrätta mun
jag har hittat spår av kärnvapen under mina naglar
i gårdagens avföring fann jag spår av majs och kärnvapen
när jag går på bussen betalar jag med kärnvapen
när jag ringer på grannen för att be om en skopa socker
brukar jag försäga mig och i stället önska kärnbestyckade u-båtar
när jag visar kuken inför PRO:s syförening
hoppas jag att de ska bemöta mina perversioner med kärnvapen
och att polisen ska rikta sina kärnspetsar mot mig
när de kommer för att bura in mig på dårhuset
kärleken jag visar henne är nukleär
mina vanföreställningar är allt som oftast radioaktiva
om kvällarna brukar jag lägga upp en skopa glass på min tallrik
strösslad med nedrustade kärnvapen
den bismaken gör mig oftast besviken
om jag överlever morgondagen
ska jag skicka ett brev till Nobelstiftelsen
och nominera kärnvapnet till Nobels fredspris