Söderstollen

Det vandrar
en man i trasor
över söders kullar

Söderdrucken och sönderstucken
släpar han sig fram
genom den inkapslade staden
i nedpissade jeans
och med döda själars pärlor
runt sin hals

Bilarna väser
Han står mitt i vägen
Huttar med sin lans
”Förbanna!
F-ö-r-b-a-r-m-a!”

Avgaserna blandar sig
med den trettiogradiga solen
En torr dimma av ljus
strimlar staden i två

Kondensen som
en slaggprodukt

En gång
hade Söderstollen
en mor
som gladde sig åt
hans ankomst

Om så bara
för en tiondels sekund

Kortspelaren

Mannen med kortleken
ger oss frostiga blickar
Han sitter med uppknäppt kostym
och lägger knekt över dam
dam över ess
kung över en vilsen joker
Och vi runt bordet
känner hur marken
delar på sig
Hur vi slukas in
i ett kosmiskt kaos:
där mörkt är ljust
liv är död
och julgransglitter
hårdvaluta

Cowboys och indianer

Inte alla cowboys har blod på sina händer. Det finns också indianer som skulle kunna gå över eld bara för att få säga “Det där är min kropp. Och om du så mycket som nyser med den, om du så mycket som blinkar med mina ögon, spänner ut min käke till ett leende och släpar de där fötterna i leran, kommer jag svinga iväg dig, ut genom nebulosans nålsöga och in i oändligheten. Och där, väl där ute, kommer skelettdelarna från Laika trilla ner över dig och du kommer gråta när du ser den igenrostade kapseln passera din omloppsbana.”

Falsklappar

Allt som oftast har jag inget att säga
Det är som om jag föddes felkonstruerad
med hjärtat utanför kroppen och hjärnan
under mina fotsulor
Orden blir lätt släpiga och intetsägande
Och det värdefulla…
Det värdefulla är en bristvara
Det ansamlas på havets botten
och jag är ofta för lat för att dyka efter det
Houellebecq sa en gång att han inte hade
upplevt särskilt mycket i sitt liv,
men att han hade samtalat med människor
som både var beresta och världsvana
Det var ur dessa människors sköten han sög
och sörplade i sig sitt livsviktiga elixir
Han sa något
Och det han sa
det gick på pränt
Och det jag säger
det jag skriver
har varken sagts eller skrivits
eftersom världen är förljugen

Vi är alla knarkare och banditer

Nyss gick solen upp över Höganäs
ett, två, tre
och vi ligger på våra tak och räknar stjärnor
och sen kysser solen oss blå
om och om igen
för vi är alla knarkare och banditer

Men det är okej
Det är okej, min vän

Den gamle pundaren Magnusson T brukade
sticka uppstudsiga ungar med sina kanyler
(Det var i alla fall vad folk sa)
Hans illröda hår brände oss som när
Supernovan fläker huden av sin galax

Jag ser honom fortfarande släpa sina ben
genom grusvägen som skiljer villorna från
de röda hyreslängorna

Men han var okej
Han var okej, min vän

Tänderna är sedan länge borta
och namnskylten till hans dörr likaså

Och det är okej
Allt är okej nu

Sommarens gråare dagar

regnet slår mot kullerstenen
en industrigrå himmel erinrar mig
om den parallella sagovärld jag
befinner mig i:
bland nedlagda karuseller och
vildvuxna törnrosbuskar

skådeplats: cafèet i Lund,
eller sunkpuben i St Germain, 91,
eller jazzklubben på Vesterbro
någonstans är jag
detta någonstans är kännbart,
mätbart, befintligt;
så mycket vet jag

men varför denna besatthet av destination?
behöver mina fötter röra vid?

jag behöver inte några absurda främlingar
som pådyvlar mig regnets förljugna sötma
inga dårhus med bortglömda övermänniskor
eller tändsticksaskar
indränkta i svavel

jag behöver bara se mig om
efter dugliga farkoster
som kan lyfta trots
rostigt maskineri

känna hur jag svävar
blåser förbi
medan världen tynar bort

Vårt besynnerliga vi

det är du som solen griper
det är jag som i tungor talar
om ett ansikte utan skuggor
bortom dalen, invid den
bottenlösa baren

som en häst på gröna ängar
som en sten i uppsprätt bröstkorg
var för sig är vi densamma
men tillsammans är vi ingen

vi är
som slutet på allt liv
det liv som svävar
när resten av er
störtar

*splash*

Vad Shakespeare egentligen ville ha sagt

Ofelia red i väg mitt i natten
för att inte låta sig bli upptäckt.
hon lämnade Helsingör bakom sig.
slottet stod i lågor
och hon kunde höra hur Hamlet och
hans vänner och fiender skrek som skållade grisar
när de långsamt åts upp av elden.

*

hon pejlade in en av flera stationer
på hästens inbyggda radio.
Wagners Eine-Faust-Ouvertüre genljöd genom membranet
medan hon galopperade iväg mot Verona
fast besluten om att vinna sina drömmars kärlek.

väl framme såg hon en stor folksamling ute på torget.
det visade sig vara en uppgörelse mellan två familjer.
enligt en präst som hade ställt sig bredvid henne,
handlade det om ont blod mellan familjerna
Montague och Capulet.

de båda familjerna brakade in i varandra
med en kraft som inte var av denna värld.
avhuggna lemmar slungades tvärs över torget
och flera generationers själar skulle komma att
utplånas innan de hade lämnat sina mödrars sköten.

medan blodet flödade längs med Veronas gator
fick Ofelia syn på Julia.
hon hade enbart frammanats i hennes drömmar
och hon var än mer bedårande i verkligheten.

Ofelia sprang fram till Julia och drog henne in
i en av stadens otaliga gränder.
de tittade länge på varandra.
Ofelia smekte Julias ansikte med sina fingertoppar,
drog henne intill sig och gav henne en blöt tungkyss.

“rid iväg med mig, låt oss lämna förintelsen åt
stadens barbarer”, vädjade Ofelia medan hon tryckte
Julia så hårt intill sig att hon kunde höra hennes
hjärta galoppera innanför den späda kroppen.
“världen är dömd att falla. låt oss ta språnget
innan det är försent.”

Julia tittade med frågande ögon på Ofelia
och sa: “jag förstår inte ett ord av vad du säger,
danskjävel”.