Vi är alla knarkare och banditer

Nyss gick solen upp över Höganäs
ett, två, tre
och vi ligger på våra tak och räknar stjärnor
och sen kysser solen oss blå
om och om igen
för vi är alla knarkare och banditer

Men det är okej
Det är okej, min vän

Den gamle pundaren Magnusson T brukade
sticka uppstudsiga ungar med sina kanyler
(Det var i alla fall vad folk sa)
Hans illröda hår brände oss som när
Supernovan fläker huden av sin galax

Jag ser honom fortfarande släpa sina ben
genom grusvägen som skiljer villorna från
de röda hyreslängorna

Men han var okej
Han var okej, min vän

Tänderna är sedan länge borta
och namnskylten till hans dörr likaså

Och det är okej
Allt är okej nu

Sommarens gråare dagar

regnet slår mot kullerstenen
en industrigrå himmel erinrar mig
om den parallella sagovärld jag
befinner mig i:
bland nedlagda karuseller och
vildvuxna törnrosbuskar

skådeplats: cafèet i Lund,
eller sunkpuben i St Germain, 91,
eller jazzklubben på Vesterbro
någonstans är jag
detta någonstans är kännbart,
mätbart, befintligt;
så mycket vet jag

men varför denna besatthet av destination?
behöver mina fötter röra vid?

jag behöver inte några absurda främlingar
som pådyvlar mig regnets förljugna sötma
inga dårhus med bortglömda övermänniskor
eller tändsticksaskar
indränkta i svavel

jag behöver bara se mig om
efter dugliga farkoster
som kan lyfta trots
rostigt maskineri

känna hur jag svävar
blåser förbi
medan världen tynar bort

Vårt besynnerliga vi

det är du som solen griper
det är jag som i tungor talar
om ett ansikte utan skuggor
bortom dalen, invid den
bottenlösa baren

som en häst på gröna ängar
som en sten i uppsprätt bröstkorg
var för sig är vi densamma
men tillsammans är vi ingen

vi är
som slutet på allt liv
det liv som svävar
när resten av er
störtar

*splash*

Vad Shakespeare egentligen ville ha sagt

Ofelia red i väg mitt i natten
för att inte låta sig bli upptäckt.
hon lämnade Helsingör bakom sig.
slottet stod i lågor
och hon kunde höra hur Hamlet och
hans vänner och fiender skrek som skållade grisar
när de långsamt åts upp av elden.

*

hon pejlade in en av flera stationer
på hästens inbyggda radio.
Wagners Eine-Faust-Ouvertüre genljöd genom membranet
medan hon galopperade iväg mot Verona
fast besluten om att vinna sina drömmars kärlek.

väl framme såg hon en stor folksamling ute på torget.
det visade sig vara en uppgörelse mellan två familjer.
enligt en präst som hade ställt sig bredvid henne,
handlade det om ont blod mellan familjerna
Montague och Capulet.

de båda familjerna brakade in i varandra
med en kraft som inte var av denna värld.
avhuggna lemmar slungades tvärs över torget
och flera generationers själar skulle komma att
utplånas innan de hade lämnat sina mödrars sköten.

medan blodet flödade längs med Veronas gator
fick Ofelia syn på Julia.
hon hade enbart frammanats i hennes drömmar
och hon var än mer bedårande i verkligheten.

Ofelia sprang fram till Julia och drog henne in
i en av stadens otaliga gränder.
de tittade länge på varandra.
Ofelia smekte Julias ansikte med sina fingertoppar,
drog henne intill sig och gav henne en blöt tungkyss.

“rid iväg med mig, låt oss lämna förintelsen åt
stadens barbarer”, vädjade Ofelia medan hon tryckte
Julia så hårt intill sig att hon kunde höra hennes
hjärta galoppera innanför den späda kroppen.
“världen är dömd att falla. låt oss ta språnget
innan det är försent.”

Julia tittade med frågande ögon på Ofelia
och sa: “jag förstår inte ett ord av vad du säger,
danskjävel”.

Halvnyktra illusioner

deliriumrumba har aldrig varit min vals
men min far däremot
han har gurglat skärselden med öppen mun
till den grad
att lava har runnit ut ur hans kroppsöppningar
han har legat i kvävande krämpor
kommit inspringande till mitt rum mitt i natten
sönderstucken av bålgetingar och uttröttad av
diverse bortomjordiska plågor
”är det mitt nötskal som försluter honom?” tänkte jag då
gång efter gång
”skjut mig i såna fall
här och nu:
pang!”

på andra sidan morgonen vilar en ny dag
den ligger förtöjd strax intill ärren på min rutnätspanna
den bjuder på allsköns illusioner:
nybryggt kaffe
ett glas apelsinjuice
en rykande scones
och en dag innanför arbetslivets outtröttliga silhuett

tänk om jag skulle ge illusionen en chans
iklä mig min finaste kostym och tända
rökelse på kontoret
vanilj invävd i bästa ceylonkanel
och bara låta livet passera revy

eller så fortsätter jag ligga kvar här
i soffan med min söndertrasade illusion
lyssnar till hur Amaroneflaskorna krossas mot väggen
boom,
boom,
boom!

Haikusvit

Tidigare i dag avslutade jag Jack Kerouacs diktsamling Livet är min konst. På de avslutande sidorna bjuder Kerouac på en härlig blandning av haikus. Han beskriver Haikun som diktform på följande vis:

Haikun uppfanns och utvecklades under århundraden i Japan till en fulländad dikt med sjutton stavelser som pressade in en hel livsvision på tre korta rader. En ”västlig haiku” behöver inte bry sej om de sjutton stavelserna eftersom västerländska språk inte kan anpassa sig till den flytande stavelsertika japanskan. Jag föreslår därför att den ”västliga haikun” helt enkelt ska säga en massa på tre korta rader på vilket västerländskt språk som helst. Framför allt måste en haiku vara mycket enkel, fri från alla poetiska knep och förmå måla en liten bild och samtidigt vara lika luftig och graciös som en Vivaldipastoral.

Visst förklarar Keruac det hela galant! Jag blev oerhört inspirerad av hans beskrivning: framför allt hans uppmaning till att skrota idén om 5-7-5-stavelsemönstret i haikus skrivna på västerländska språk. Självfallet har jag kommit i kontakt med likartade tankegångar tidigare. Men när självaste Jack säger det, då är det på tiden att man tar till sig av detta faktum!

Nedan kommer jag fylla på med några egenkomponerade haikus. En av Kerouacs texter jag fastnade för är denna, som jag låter introducera denna eleganta diktform till min sida:

Dessa fåglar

därute på stängslet-

Dom ska alla dö.

/Jack Kerouac.

Skriven någon gång mellan 1956-68.

Ödesmatchen spelas

inför tomma läktare

en orörd skog

Jag förlöstes ur dig

du sa

här tar det slut

Stenbumlingen

ständigt denna

JÄVLA stenbumling

Dra dig

intill mig

en konturlös värld

Havsöringar jagar

efter mitt fiskedrag

som tomma magar

Giftbär och indianer

”det är bara indianer som äter giftbär”,
framhöll Viktor högfärdigt från buskaget
där han likt en Crazy Horse satt på lur
med yxan i högsta beredskap och kontemplerade
han brukade gå klädd i stormhatt och galoscher
och spänna ögonen i den symmetriska skolgården
ständigt omgiven av villfarelser och vinande fotbollar

något stod inte rätt till
var det vi brukade häva ur oss

jag minns en gång
hur jag pressade sönder bären han plockat i
min kupade hand
och tvingade ner den drypande vätskan i
hans hals

med honom

med mig

med världen

det stod inte rätt till