Lund

Ni kanske undrar vad jag gör här.

Varför jag fortfarande rör mig i denna stad

bland medeltida hus och utnött gatsten.


Kanske undrar ni om jag aldrig tröttnar

på kyrkornas skälvande klockringningar.


De miljömedvetna cyklisterna

som viner förbi.


Skärvorna från nittiotalet:

caféerna med överfulla askfat

de gamla replokalerna

de vilsna männen i helskägg

med Kapitalet fastkilad under armen.


För er var denna stad inte mer än ett tillfälligt nedslag.

En betald bostadsrätt inne i centrum

som sålde sig själv efter några år.

Ett obetydligt led i metamorfosen.


För mig var det världens längsta resa.

Och jag känner än i dag

hur mina svedda vingar värker.

Kråksång

Kråkorna svävar majestätiskt över himlen 
Kraxar sina halsar ur led 

De är våra barn i svart 
som väver mörkret ovan och inuti oss 
Förvandlar trista sommardar till stillsam höst 

Vi glömmer lätt bort 
att de en dag är borta 
Att de en gång 
var en del av oss 

Och vi vet
att materiella former
inrymmer tankar
tankar
tankar

Havets hyckleri

min farbror Ture brukade stå
på Malmbryggan i Höganäs
och fiska torsk på 60-talet

det var på den tiden
då torskbeståndet var bra
och man kunde komma hem med
kassar fulla med fisk

han brukade släppa ner robusta
pilkar på närmre 60 gram
och låta dem sjunka till botten
därefter drog han in linan
och väntade spänt på hugg

det gick rykte i stan om att
det låg odetonerade bomber från 2:a världskriget
på sanddynorna under Malmbryggan
det var nonsens enligt farbror Ture,
ren och skär nonsens
fabricerat av de efterblivna alkisarna
på torget

Ture vevade sakta och följsamt sin
Ambassadörrulle
ryckte emellanåt med spöet
som för att simulera rörelsen av
en skadad fisk

farbror Ture fick oftast napp
men han sparade aldrig fisken
utan kastade tillbaks den
när den hade nått bryggan

en kusin till Ture brukade
ge sig på honom när han kom
hem från sina fisketurer

hon beskyllde honom för djurplågeri
enligt henne var det inhumant
att framkalla dödsångest hos fisken
när den ändå inte skulle brukas som föda

men ingen ifrågasatte fisken

aldrig att någon frågade
vilka avsikter torsken hade
när den satte sina huggtänder i
pilken

som farbror Ture gav liv åt
med sina precisa spöryck
någon gång i mitten av 60-talet

Som en cowboy i Vasastan

kan du ta en smäll, 
en sån där redig käftsmäll 
som ger din spruckna läpp smaken av 
förmultnade körsbär, 
utan att du faller i gråt? 

kan du göra en armhävning utan att behöva 
sjukskriva dig dagen efter till följd av träningsvärk? 

kan du ta fajten om ett gäng Adidas-riddare slänger 
okvädesord efter dig på väg hem från Netto? 

kan du leva med att du aldrig kommer få ihop 
kontantinsatsen till den där innerstadslägenheten? 

kan du läsa en dikt som inte handlar om medelklasstristess 
och fräscha kvinnor som trånar efter skröpliga kulturmän? 
såna män vars kulor hänger långt ner från kroppen 
och skrapar mot asfalten när de går 

vågar du påstå offentligt att Charles Bukowski var ett fyllesvin 
men att han åtminstone såg världen med nyktra ögon? 

har du modet att dra två vinare efter jobbet en fredagskväll 
och erkänna för dig själv att smaken är sekundär? 

tänk efter 
riktigt noga! 

När jag skriver detta lyssnar jag på Velvet underground- 
”Lonesome cowboy Bill”- 
och har tre Tuborg innanför bröstet 

och jag känner att jag hade tagit vem som helst av er 
att jag är helt jävla oslagbar 

Spegelvänt

Kvällen är ett urverk 
En dagslända utan vingar 
Jag känner hur jag isoleras 
från världen inuti mig 
Hur ebb och flod flätas samman 
till en snara som varsamt träs om 
min hals 

Ett cigarettetui i silver 
blänker till i Kairos nedlusade kvarter 
Där står hon 
bakom gardinen 
och drar halsbloss av gårdagen 
Som om tiden inte fanns