Till allt som varit dött

Sensommaren. Den tid på året då jag för en stund finner sinnesro. Ett svalkande hölje lägger sig över det brinnande klotet: det som får mig att ännu ett år uthärda Nordens karga nejder. Som erinrar oss om att vi inte är förmer än det solsvedda ökenfolket. 

Vi sträcker ut våra händer och tungor, lapar i oss det liv som tillfaller oss. Bunkrar inför skrala tider. 

 Sen händer något. Du står där, en dag i juli månad, marinerad i barnskrik på den fullbelagda stranden. Det är en fiktiv värld du befinner dig i: nedpackade smörgåsar, kaffetermosar i stål som är för heta att ta i efter att ha legat i solen, kylväskor med glass, kalla drycker och kanelsnäckor. En kaosartad tillvaro, dränerad på tid och rum.

Människor flyr sina städer, sina hem, sig själva. Kvar i de soldränkta stadskärnorna rör sig kufarna. De med linnekostym, panamahatt och lädersandaler. De med tunt hår och mjölkvit hy. De som människorna aldrig ser i nyktert dagsljus, som lika gärna kan ha sin hemvist i en centralt belägen sekelskiftslägenhet vid Stortorget, som i en nedgången hyresetta på Linero. De stryker längs med husfasaderna, gör sig så små och osynliga de bara kan.

Och så kommer det en dag, i brytpunkten mellan augusti och september, då den friska luften väller över de sönderbrända trädtopparna, som nu ruskas om, till den grad att grönskan sakteligen börjar falla av. Du ser det inte då, men du vet. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s