Vykort från en charter 73

73 reste Ville
till Mallorca.

han gick på
grisfester, bodde i ett
massivt betongkomplex,
silade havssaltet mellan
sina tänder

och

lät ena pungkulan
oberört hänga utanför
de åtsittande Speedosen.

de håriga spanjorerna
lärde honom allt
om att slicka
de blonda kvinnorna
ner i brygga,

förföriskt invagga dem
i falsk trygghet
och tillaga deras sköten
i samma fond som
deras mödrars
Ropa vieja en gång
låg och skvalpade i.

*

en dag
då fiskmåsarna hade
slutat skrika och
bodegorna låg i dvala,
såg Ville något märkligt.

på en sten satt
en hipster i figursydd
kostym och knappade på
sin Macbook.

han skickade obskyra
meddelanden via
videolänk
och dokumenterade sin
dåtid inför en streamad 2000-tals- publik.

Ville tittade förbryllat ner
på sitt polaroid-fotografi
som låg kantstött i hans
darrande handflata.

fotografiet var taget i
en källare och
föreställde en grisfest som
aldrig hade för avsikt
att ta slut:

en man i sombrero
dansade limbo,
en kvinna kysste
den döda grisen
över trynet

och runtomkring rörde
sig tidsresenärerna till
tonerna av Brazil
på xylofon.

*

fotografiet återgav inte
verkligheten såsom hipsterns
datorskärm gjorde.

men det hade ändå
ett värde.

allt det där som
hände för
snart femtio år
sedan

och som nu riskerar
att falla i
retuscherad glömska.

I tidernas begynnelse rådde tystnaden

okända gerillakrigare
ockuperade parlamentet
– men jag måste ha sett fel.

vattenspridaren sprutade ur
sig Millers 8-procentiga ale
– men jag måste ha känt fel.

börsnoteringen fick
en hel stad att göra om
torgen till kyrkogårdar
– men jag måste ha tolkat det hela fel.

min pappa lovade mig
en ståplatsbiljett mot
Malmö FF hemma
– men jag måste ha hört fel.

hon som en gång var allt
– planeterna, stjärnorna och himlakropparna –
kysste en dag
en främmande man
– men jag måste ha sett fel.

dödgrävaren hade grävt
en grop åt mig och
min åtgångna kropp
– men jag måste ha tagit fel grop

med tanke på att jag
fortfarande hör tangentbordet
smattra.

samma smatter som en gång
hördes i

Ho Chi Minh City
i Miles mässingshorn
i Chinatowns gränder
i huvudet på Oklahomabombaren.

snart råder tystnaden.

jag både hör, ser och känner
hur den andas mot mig.

Tyranosaurus tractatus

utmed periferins branter
ligger tomburkarna utspridda.
alla vassa föremål har förvisats till
de gemensamma jaktmarkerna
där ingen behöver rädas statens kameror
och televisionens påsydda framgångsleenden.

 
här sker vadslagningarna.
lånehajarna är befriade från
byråkratiska tärningskast
och vi är förlorarna som
ständigt får våra ansikten upptryckta
på kreaturens oborstade ryggar.

 
här varslas vi från våra arbeten
om det finns skäl för att plocka isär oss
och sälja oss som överblivna reservdelar.
med våra torson bygger de höga bostadskomplex.
från danskens sida sundet ska det synas att
ogräset frodas i den blodlevrade jorden.

 
här lever en man under bron,
en kvinna drygar ut kassan i en second hand-butik
genom att erbjuda hårdhänta handtrallor,
två föräldralösa barn begraver sina tillsatta förmyndare
i den vattensjuka myllan
och medan väktarna kör förbi i sina tonade bilar
letar morfinisterna sig in i
de övergivna byggnaderna.

 
jag tittar ut över den industrifärgade himlen
med en fnöskig Monte Cristo rykandes
mellan mina fingrar.
ögat söker efter ett vårtecken.
för någonstans därute vet jag
att den undangömda sanningen finns begraven.

 
någonstans där människa och maskin är
detsamma som
ebb och flod.

 

 

 

 

 

 

 

Falska leenden

Grannparet tittade förbi mig
en varm eftermiddag i augusti.
Jag hade bott i kvarteret i två års tid
och hade med tiden kommit att bli god vän med
mina grannar.
Eller vänner vet jag inte om vi kunde kallas,
men vi respekterade åtminstone varandra.
Behövde de någon som passade katten över dagen ställde jag upp,
och behövde jag någon som vattnade min bonzai medan jag var bortrest,
ställde de upp.

Men det var alltid något falskt över deras uppsyn.
Frun sa: Vi har letat efter dig i flera dar.
Mannen tillade: Ja, eftersom vi inte har sett dig i trädgården när vi
har suttit ute och solat, blev vi oroliga.

Han log.
Hon log.

Sådana där falska leenden som bara grannar kan ge en.

Hon fortsatte: Vi har verkligen letat överallt:
i huset,
i källaren,
i förrådet…

Mannen tillade:

Ja, vi letade i

växthuset

hos grannfrun

första, andra

&

tredje våningen

…å ingenstans kunde vi hitta dig, inflikade frun.

Ja, sa mannen, och hade det inte varit för att jag
lyfte på klädhögen i tvättstugan hade jag
aldrig hittat dig…

Å där låg du, avbröt frun. Där låg du

stendöd

                helt väck,

                            Finito

                                      Slut på jorden

Och flugorna och larverna hade börjat mumsa på dig, fyllde mannen i med.

Å maskarna ska vi inte tala om, sa frun

Ja, maskarna, tillade mannen,
de var riktigt feta och fylliga

Nästan så att vi trodde de skulle sprängas, sa frun och log.

Mannen log också.

De båda log

Sådana där falska leenden

Ständigt dessa
falska
leenden

F#M7-5

Jag hade inte hört av honom på
en evighet

Från en avlägsen tid minns jag
skuggorna som ingrodda oljefläckar
i hans rotlösa ansikte
Konturer utan fasta koordinater
och ögon satta i karantän
bakom mörka Ray- Ban-glas

Bortschasad från all civilisation
i utsöndrat stjärnstoff
hopat längs med Europaväg 26
låg han och förblödde

Och barnen,
alla dessa barn
som byggde snöänglar
av hans innandöme,
som vävde samman tragik och estetik
med den formidabla dramaturgin

Och allt som kom till mig var tonerna från
klaviaturen och den raspiga rösten
där inne i den nedrökta bodegan

da da da di
da da da di
 

ooh baby
jag är så in i helvetes vaaaass
på jaaaaaaaazzz

 

da da da di
da da da diii

 

Nostalgisk paranoia skönjandes genom
basgångens solida rekyler

Som när Kerouac önskade
att än en gång få återuppleva
gammal hederlig söndagstristess

Han verkligen suktade efter
en själlös timme utan dina
andetag närvarande.

Men allt sånt är förbrukat tankegods

När synapserna är bortbrända,

när hans ryggtavla skymtar i periferin,

då vet vi
att allt är över

och vi faller som
regnskadade korthus.

Öster om solen

det fanns en gång
en liten pojke som hade
en inspelad VHS-kassett
med Hacke Hackspett
i sin hand.

han hade fått den av
sin far när han kom på sitt
månatliga besök för att
ge den lille
grabben ett livstecken.

fadern hade varit inne
på torken och
kunde för en gång skull
se sin son i ögonen
medan han gav av det som
fanns kvar efter
att spritlagret var påfyllt:

en överspelad VHS-kassett
med femton minuter
Hacke Hackspett från
God morgon Sverige och
de sista tjugofem minuterna från
en Bruce Willis-film.

pojken log när
fadern gick innanför dörren
och lade kassetten i hans hand.

”det är allt jag har”, sa fadern.
”jag kan inte ge dig
medelhavsresor,
färglagda snäckskal från Karibien,
flerväxlade cyklar,
gymnastikskor i tusenkronors-klassen,
rullskridskor,
tv-spel,
ett överflöd av plastfigurer,
trygghet,
högriskfonder,
en god natt-kram,
en skridskotur i den kommunala ishallen
eller en fiskdamm
på din födelsedag.

men jag kan ge
dig ett inspelat
avsnitt av Hacke Hackspett:

en bevingad tokstolle som
mycket väl återspeglar
den kosmiska oreda
vars sköte du
en gång förlöstes
ur.”

Som Marilyn fast i Urblekta trasor

Anna hade stickmärken över
hela sin kropp
Värst åtgångna minns jag att
armarna var

De var fullständigt sönderstuckna
de där mjölkvita armarna
Som ett norskt oljefält
urgröpt av sylvassa industriborrar

Berättelserna om Annas stickmärken
är oändliga
Hon levde i det oändliga
under nittiotvå årstider,
en vinter borträknad

Anna brukade ofta säga:
”Jag är som en kopia
av Marilyn Monroe:
Som Marilyn, fast i
urblekta trasor”

Hennes korta kjol och
det utsmetade läppstiftet
gav henne föraktfulla blickar
när hon spatserade genom det lilla samhället
i jakten på nya stickmärken

I hennes jord var de många komna
och av jord blev hon följdaktligen åter

Vår egen lilla Marilyn
Hon med sönderstuckna armar

Som den krasade dröm hon var

Grumligt vatten

Männen från mellanöstern. De står som komprimerade klasar runt Möllevångstorget, i varje vrå. De står och socialiserar med varandra i den heta julikvällen och stirrar ut över de pulserande gatorna, fyllda till bredden med uteserveringar och kulinariska restauranger. Mattias säger att det är för många utav dem i Malmö. ”Nu är måttet fan rågat”, säger han. Han säger att deras stirrande blickar påminner om de blickar han fick riktade mot sig när han var i Oran.
”Där satt gubbarna dag ut och dag in på caféerna och spelade sina jävla tärningsspel. Det var det enda de gjorde; de spelade tärning och drack te. Inte konstigt att det var till denna stad Camus förlade handlingen till ’Pesten’. Sådana ofruktbara avkrokar är ju dömda att gå under.”
Jag säger att de har rätt att stå där de står lika mycket som vi har rätt att beträda Malmös gator. Mattias fnyser. Jag vet inte om det är på grund av de arabiska männen eller min kosmopolitiska inställning.

Vi beger oss vidare längs med torget. Nya modernistiska bostadshus har poppat upp utmed vägen. Det är här de nya kolonisatörerna har flyttat in. Gentrifieringens småfurstar, de som flyttar in till södra Malmö på grund av det breda restaurang- och utelivet, den billiga falafeln, överkomliga hyror och för att det är lite kittlande att kunna berätta för släkten hemma i Småland att man bor i en multikulturell smältdegel och att skottlossningarna och polissirenerna är en naturlig del av stadsbilden. Exotiskt värre.
Mattias undrar hur man kan bosätta sig här frivilligt när man har gott om likvida medel.
”Vem fan vill bo ihop med Abdullah och hans fyrtio rövare?”
Jag rättar honom genom att säga att det var Ali Baba som hade fyrtio rövare, inte Abdullah. Mattias säger att det är ovidkommande. Jag orkar inte med hans pladder och frågar om han vill dra en bärs inne hos Vietnamesen innan vi går upp i Awads lägenhet. ”Bra idé”, säger Mattias och vi går in och tar ett bord.
Jag ber Quang att slå på Cannonball Adderley. Quang är en jävel på jazz. Hans lägenhet är fylld upp till bredden med jazzplattor. Jag fick själv bevittna det en gång då jag skulle titta på ett rum som han hyrde ut. Jag avstod rummet. Det kändes fel att bo tillsammans med ägaren till mitt stamhak. Men jävlar vad han hade skivor.

Musiken drar i gång och tonerna från tenorsaxen harmonierar väl med den rosa kvällshimlen. Vi beställer in öl efter öl. Tanken var att vi bara skulle lugna nerverna en kort stund innan vi beger oss till Awad, men uppenbarligen behöver vi bygga på oss lite cojones innan vi gör upp med denna bastanta arab på en och nittiofyra och hundratjugofem pannor.
Efter den femte ölen bestämmer vi oss för att det får vara nog. Jag önskar Quang en fortsatt trevlig kväll och vi rör oss sakta mot Sofielundsvägen.

Vi står nu i Awads trappuppgång. En jonkare sitter och skjuter upp sidan om hissen. Vi kliver över honom och går försiktigt upp till tredje våningen. Jag säger till Mattias att vi gör följande: 1. Vi ringer på dörren. 2. När Awad öppnar hälsar jag och vi rör oss mot vardagsrummet. 3. Väl inne i vardagsrummet pejlar vi av rummet och försäkrar oss om att Awad är ensam. 4. Mattias tar fram pistolattrappen och ställer sig en halvmeter ifrån Awad. (Det är bäst Mattias gör detta eftersom han är störst av oss, till och med några centimeter längre än Awad.) 5. Vi går till hårt angrepp och tar med vad som finns i lägenheten.

Vi ringer på dörrklockan. Inifrån lägenheten hörs tunga steg närma sig dörren. Awad öppnar och möter mig med ett brett leende. Mattias blänger han surt på.
Vi går in i vardagsrummet och Awad säger: ”Hur mycket ska du ha i dag?” Jag säger att jag behöver tre hekto. Awad säger: “Jag har bara åttahundra gram. En av transorna från Colombia satte sig som vanligt i badkaret för att skita ut paketet, men det gick inte. Jag fick skicka iväg henne till Fevzi. Men den andra kom det ut grejer ifrån.”

Awad ger ifrån sig ett dovt skratt och fortsätter:

”Mannen, du skulle bara veta hur mycket kola det får plats i ett colombianskt rövhål.”
Jag ler ansträngt och låter blicken scanna av rummet. Awad har försett hela golvet med skyddsplast. Varför har han gjort det?
Jag frågar varför det ligger plast på golvet. Awad skrattar.
”Men ärligt, Awad”, säger jag. ”Varför har du täckt golvet med plast?”.
Awad fortsätter le.
Jag ger honom en ansträngd blick och fortsätter fiska efter svar.
”Plasten, Awad. Jag fattar inte. Vad ska det vara bra för?”
Awads smil breder nu ut sig som ett slukhål över hans ansikte. Det växer tio milimeter i omkrets i sekunden.
Svettpärlor bildas på min panna och jag kan höra hur de slår mot plasthöljet när de faller. Ljudet påminner om när jag som liten grabb brukade sitta hemma i vårt uterum och lyssna till hur regnet smattrade mot plasttaket. Innanför plasthöljet var jag trygg; där var jag i säkert förvar, och jag skulle kunna offra min högerarm för att få återinrättas i mitt ogenomträngliga uterum.
”Men för fan, Awad. Vad vill du att jag ska göra?”
Situationen får mig att vilja spy upp mitt hjärta. Jag är fast; det är bara en tidsfråga; det var en tidsfråga redan den dag min mor gav mig liv. Men jag trodde aldrig att dagen skulle träda in just denna dag.

Mattias lägger ihop ett och ett. Han tar pistolattrappen och kastar den mot Awad. Medan Awad skyddar ansiktet från det flygande föremålet springer Mattias i väg.

Kvar är jag, Awad, åttahundra gram colombianskt och tio kvadratmeter skyddsplast.
Ingenting kommer någonsin bli sig likt.
Det är här allting vänder.

*

År 2050 befarar forskare att det kommer finnas mer plast än fisk i våra världshav. Vart tar vi då vägen?

Ett dussin slagserier från Cassius Clay

var inte alltför inlyssnande när ni hör Dylan silas genom de räfflade högtalarna, det finns inte mycket kvar av tiden då tron låg i vinylbackar och inte i betongformade dollarkyrkor, Göran drar igång kolgrillen och låter glöden antända samhällskroppen, den har visserligen varit självantänd sedan decennier tillbaka, men jag tycker mig ändå se att det finns gröna fläckar som ännu inte har förkolnat, Göran sätter vax i öronen, både på sig själv, frun och de tre oäkta barnen, syrenernas obönhörliga stämmor får inte förinta ovissheten, brevbäraren ligger på lur i Görans häck och runkar åt det förkolnade köttet, dussinmänniskorna från husen intill hoppar graciöst runt på den uttorkade gräsmattan och suger åt sig de sista dropparna från vattenspridaren, Nestlé privatiserar vattentillgångarna och frågar grannskapets ungar om de vill ha ett glas förorenad lemonad, Dylan vadar ut i sjön där abborrar och inplanterade karpar ligger och sprattlar, förblöder som ditmålade rosor, han tar med sig Bruno K, Sylvia Plath och antikvariatets kvarlämnade betesmarker, och Bob Dylan ställer sig i mitten av den uttorkade sjön och basunerar ut:
I was shadow-boxing earlier in the day/ i figured I was ready for Cassius Clay
och med de orden avslutas dagen, de med streckkoden inpräntad innanför bröstet tar sina plastkassar och beger sig hem från kyrkan, de har blivit slagna men vägrar se sin skuld i vår gemensamma undergång.