Charlie Parker

Det är som att tonerna skär igenom mig 

som ett samurajsvärd som klyver argentinskt oxkött

in på bara märgen

.

Vi ger oss in i leken

Öppnar buren till tigrarna

Ber om att få be om nåd

.

I samma stund som zenmunkarna sitter högst uppe på berget

och inmundigar livets härlighet, råhet och allt där emellan

.

ber jag om att få Charlie Parker återuppstånden

Att han ska väcka mig om morgnarna

Dra bort mitt täcke och fråga

om jag vill med på lite 

.

be bop da da da

da da da

da da daaaaaaaaaa

Till allt som varit dött

Sensommaren. Den tid på året då jag för en stund finner sinnesro. Ett svalkande hölje lägger sig över det brinnande klotet: det som får mig att ännu ett år uthärda Nordens karga nejder. Som erinrar oss om att vi inte är förmer än det solsvedda ökenfolket. 

Vi sträcker ut våra händer och tungor, lapar i oss det liv som tillfaller oss. Bunkrar inför skrala tider. 

 Sen händer något. Du står där, en dag i juli månad, marinerad i barnskrik på den fullbelagda stranden. Det är en fiktiv värld du befinner dig i: nedpackade smörgåsar, kaffetermosar i stål som är för heta att ta i efter att ha legat i solen, kylväskor med glass, kalla drycker och kanelsnäckor. En kaosartad tillvaro, dränerad på tid och rum.

Människor flyr sina städer, sina hem, sig själva. Kvar i de soldränkta stadskärnorna rör sig kufarna. De med linnekostym, panamahatt och lädersandaler. De med tunt hår och mjölkvit hy. De som människorna aldrig ser i nyktert dagsljus, som lika gärna kan ha sin hemvist i en centralt belägen sekelskiftslägenhet vid Stortorget, som i en nedgången hyresetta på Linero. De stryker längs med husfasaderna, gör sig så små och osynliga de bara kan.

Och så kommer det en dag, i brytpunkten mellan augusti och september, då den friska luften väller över de sönderbrända trädtopparna, som nu ruskas om, till den grad att grönskan sakteligen börjar falla av. Du ser det inte då, men du vet. 

Reningsverket

Det var mulet. Tandläkarväder rentav. Och jag stod i mitten

av min mellanstadieklass och tittade ner i bassängen i reningsverket.

Grått och rått. Solen sken med sin frånvaro. Hade inte synts till sen

den artonde augusti. Det var hit fröken Margareta tog oss. Hit – 

till kloakråttornas rike. En del barn åkte till Liseberg. 

Andra fick åtminstone en karg tur i Kullabergs vildmark.

Och vi? Ja, vi fick beskåda hur en skitkorv cirkulerade på bassängens

botten tillsammans med en halvt uppäten morot. Jag minns det så väl,

hur rotfrukten slog emot den stinkande korven. Smattret av deras kroppar.

Det var en kamp på liv och död

mellan natur och människa. 

90-tal

Scooby Doo går på Cartoon Network

En otymplig och enfaldig hund utan någon

som helst verklighetsuppfattning

Vi måste ha suttit framför teven i

minst två dygn

 Jag har tappat grepp om tid och rum

Pappa är inne på sin andra kvarting

Ångorna liksom fuktar sig igenom tapeten

Parkettgolvet skälver

Det står något på text-tv om 7,6 på Richterskalan

Parketten eroderar

Denna svårt utdragna process

Parketten rivs upp

En hand tittar fram

En ådrig, välgödd och vedervärdig hand

Scooby Doo jagar spöken

Han jagar ständigt dessa gengångare

som inte är mer döda än du och jag

Handflatan till den övergödda handen gnider sig

mot den uppbrutna parketten

Drar sig ansträngt uppåt

En hel arm skymtar

Scooby Doo är slut

Eftertexterna vittnar om Hannah Barbera,

1967, technicololor

Armen trycker sig uppåt

En torso skymtar

Vi har gått över till MTV

Counting Crows ”Mr Jones” spelas upp

Du undrar om sångaren är svart

Jag är osäker på om man får undra sånt

Armen kräks ur handflatan

En gulgrön sörja klibbar fast runt det uppbrutna golvhålet

Ångorna från väggen

Det galldoftande golvet

Allt trycks närmre oss

Rummets dimensioner minskar

På teven syns Emma Bunton från Spice Girls

Hon vickar på stjärten i sin minimala, vita klänning

”Lite till, bara lite till”, tänker vi

medan hennes symmetriska lilla rumpa zoomas in

För en bråkdels minut känner vi inget

Bara Emma Buntons välsvarvade rumpa

Den liksom får oss att glömma den illaluktande stanken

Hade handen levt hade den smekt henne stjärt

Den hade strukit oss över våra kinder

ömt och menande

Brända sidor

en bok började med

att två vänner rökte horse

under köksfläkten i Bagarmossen

.

en annan bok började med

en gigantisk explosion,

en död civilisation och

otaliga sedlar som glödde i skyn

.

en annan bok slutade innan

den hade påbörjats

.

en annan bok brändes på

ett kristallbål, levde en dag

och fjorton timmar

(för att vara exakt)

.

en annan bok skrevs av

en man som gömt sig på

Kungsholmen sen tidigt 00-tal

isolerad från omvärlden

i förvirrad harmoni med sig själv

.

en annan bok kom till för

att begrava framtida författare

med verklighetsfrånvända ambitioner

.

en annan bok blev till när

två ungdomar knullade hänsynslöst

i den självantändande småstaden

.

en annan bok reviderades när

Abu Bakr al-Baghdadi höll sin predikan

i den numera söndersprängda

Al-Nurimoskèn

.

en annan bok anklagade

 svenskarna för att vara

 ett sovande folk

.

en annan bok ligger fortfarande

på skrivbordet och väntar på

att ta form

.

en annan bok är den vi önskar

tar form innan vi äts upp av

slukhålen i Caracas

.

och boken du nu läser

har aldrig funnits

Michelle

Senast jag stötte på Michelle kom jag i kontakt med tiden. Det var en säregen känsla. Jag kan inte riktigt erinra mig om exakt vilken tid det var.Troligtvis någon gång förra månaden, eller om det var för ett halvår sen. Kanske att det var tidigt 90-tal; min tidsuppfattning är inte den bästa, kan jag tillägga. Jag kan heller inte ta gift på att det var en tid som någonsin var min. Tiden har sällan varit min. Jag var en del av tiden, så mycket kan jag säga. Tiden fanns inuti mig (den fins inuti oss alla, vare sig vi vill det eller ej). Men jag tror mig aldrig ha tillhört den. Och den har aldrig tillhört mig.

Jag var ordentligt dum mot Michelle de sex år vi tillbringade tillsammans i grundskolan. Fullständigt hänsynslös, om jag tänker efter. Du och jag förnekade henne. Låtsades att hon inte fanns. Varför? För att hon kom med orena kläder till skolan? För att det gick rykten om hennes storasyster, att hon sålde sig själv på parkeringen till de gula hyreshusen? Att pappan luktade ingrodd svett och hade gått klädd i samma träningsoverall så länge någon kunde minnas? Att lillbrorsan lockade till sig kvarterets små barn, tvingade in dem i soprummet, fick dem att göra saker mot deras vilja? Ärligt talat vet jag inte om det låg någon sanning i något av detta. Om det hade någon betydelse för hur illa vi behandlade henne.

Vi träffades en gång, jag och Michelle. När vet jag inte. Bara att det var långt efter grundskoleåren: den tid vi tvingats genomleva tillsammans i en gul tegelbyggnad från sjuttiotalet. Jag bad redan då om hennes förlåtelse. Det var oklart om hon gav mig den. Jag kan åtminstone trösta mig med att du var betydligt värre. Din hänsynslöshet saknade gränser. Hon sa att hon hade träffat dig i Helsingborg för inte särskilt länge sen. Att du satt mot en betongvägg inne på Knutpunkten, utslagen och nedsupen. En nätt doft av urin och utnötta skor; de orden beskrev hon dig med.

Michelle hade gått fram till dig och frågat om du kände igen henne. Du hade stirrat på henne med grumliga ögon, fullständigt ovetandes om vem det var du hade framför dig. Men efter en stund lyckades du gräva fram henne ur minnesbanken. Och du bjöd på ett sparsamt leende medan du sökte få grepp om tid och rum.

Michelle sa att hon hade frågat dig om du visste vilken smärta du åsamkat henne under de där åren. Om du kom ihåg att du hade tagit hennes kritor: de kritor hon hade fått av sina föräldrar i spontanpresent dagen innan. Som skulle vara en tidig julklapp, trots att det bara var september månad. Michelles föräldrar brukade, som du kanske minns, ge henne presenter lite då och då under året, men aldrig på julafton. De kunde nämligen aldrig veta om de hade pengar när julen stod vid dörren, och då var det bättre att inte göra henne och hennes syskon besvikna. Hur du hade slitit åt dig dem, knäckt dem mitt itu framför näsan på henne, inför klassen. Hon frågade om du mindes att du hade kastat kritresterna på henne, att du i samma veva kallade henne horunge och sa att hennes mamma var en fylltratt och att hennes äldsta syrra var ett sprutluder som sålde sin fitta för en femma på parkeringen till de gula hyreshusen.

Enligt Michelle mindes du inget av det här, men att du mer än gärna bad om förlåtelse om du nu hade gjort henne orätt. Michelle frågade varför du hade behandlat henne som skit. Du ska ha sagt att svaret var enkelt, nämligen att du själv aldrig hade fått några kritor av dina föräldrar. 33 år och skrumplever. Det var vad som fanns kvar av dig. Du hade supit på daglig basis sen studenten 04. Du sa att du kände en befrielse när din far hade hängt sig två dagar efter att du hade tagit studenten med undermåliga betyg från handelsprogrammet. Att den som ingenting längre har slipper frukta morgondagen.

Först kände Michelle hur en euforisk känsla steg inom henne. Hon sa att hon njöt av att se dig där, på den kalla marken, halvt liggandes i ditt eget piss. Hur klassens coola kille nu inte var mer än en spillra av sitt forna jag.

Men sen trädde något annat fram. Plötsligt hatade hon dig inte längre. Hon kunde inte tänka sig att förlåta dig, men hatet fanns inte längre där. I detta ögonblick hade Michelle insett att det förflutna inte var något annat än förfluten tid, en betydelselös passage genom en än mer betydelselös livstid. Denna insikt var en befrielse, sa hon. Inte ens den halvt alkoholiserade mamman, som hon hade bott tillsammans med i de gula hyreshuslängorna, och som hellre lade sina pengar på röda Prince än den månatliga tjugokronorssedeln till Michelles skolresa, bar på skulden. Michelle kom aldrig iväg med oss andra till Stockholm på skolresa. Hon var den enda av oss tjugo som inte kom hem med bilder på Vasaskeppet och det kungliga slottet. Men inte ens det hade någon betydelse längre. Allt var fullständigt meningslöst.

Jag frågade om hon trots allt ändå inte hade förlåtit dig. Hon sa att hon hade tänkt göra det innan hon gick. Men efter att hon avslutat sin utläggning hade du sjunkit ihop mot den kala stenväggen. Hon minns hur flaskan gled ur din hand. Det var en Explorer med lätt nött etikett, sa hon. Inte för att det har någon betydelse. Jag tänkte bara att du ville veta.

 Sen gick hon. Hon skulle med tåget till Norrköping. Hon sa att hon hade ett nytt liv där.

Jag gick hem till mig. Knäckte en Carlsberg jag hade köpt med hem från Helsingör dagen innan.

Jag älskar att ta färjan över sundet. Köpa mig en Tuborg grøn och två röda pølser. Sätta mig på däck. Se hur vågorna slår mot skrovet. Därifrån kan jag betrakta staden från håll. Påminna mig om att tiden lurar där ute.

.

Roma merda!

våra ord är antika

det är som om hösten drog med sig Rom

nedför branten

och aldrig lät henne komma på fötter igen

restaurangerna stänger

stormen drar in

ingen mer tortelloni

no macchiato

fin!

vi talar i kluvna tungor

skriver våra namn på

förbrukade tunnelbanekort

och iklär oss patronbälten

du ser ut som Clintan

jag som en lemlästad mujahedin

vi skrattar

vi känner vinden slå mot våra

hårdhudade nackar

och alla dessa fåglar

som hånler i skyn

när vi går förbi betongväggen

nedklottrad med kärleksbudskapet

“Roma merda!”

I lurarna: Thelonious Monk –Don’t blame me

Jag orkar inte läsa. Bara skriva

Jag orkar inte leva. Bara andas

Jag orkar inte med världen.

Bara den konstlade nöjesparken

Jag orkar inte sova. Bara slumra till

Jag vill inte ägna min tid åt antropologi,

mänskliga livsöden och historiska rariteter.

Jag vill bara sitta framför min dator och skriva dikter.

Nedteckna sånt som möjligtvis får en betydelse i morgon

när ölen inte längre verkar och jag kan se orden.

När jag kan se orden. Återigen se vad jag har ställt till med.

Full metal jacket 2.0

Jag drömde om soldater i natt

Jag befann mig i en krigsfilm från 70-talet

i en mindre betydande roll

Super 8-filtret omslöt oss

Allt inom synfältet var kornigt och grumligt

Jag minns att jag grät

Vi hade överlevt ett bakhåll från Nordvietnameser i

tät och svåröverskådlig stadsmiljö

Somliga i kompaniet var sårade

Andra smutsiga och allmänt utmärglade

Tårarna rann längs med mina sotiga kinder

Av lycka och förtvivlan

Jag bad om att vi skulle ha en reunion 2021 när jag

återigen skulle befinna mig i vaket tillstånd

Sammanstråla och prata om gamla minnen

Om de uppoffringar vi gjorde

för att hålla os vid liv

Men mina kompanikamrater kunde inte lova

att de skulle komma

Somliga skulle visa sig vara döda sen länge

Andra bara visste att det var för sent