Öster om solen

det fanns en gång
en liten pojke som hade
en inspelad VHS-kassett
med Hacke Hackspett
i sin hand.

han hade fått den av
sin far när han kom på sitt
månatliga besök för att
ge den lille
grabben ett livstecken.

fadern hade varit inne
på torken och
kunde för en gång skull
se sin son i ögonen
medan han gav av det som
fanns kvar efter
att spritlagret var påfyllt:

en överspelad VHS-kassett
med femton minuter
Hacke Hackspett från
God morgon Sverige och
de sista tjugofem minuterna från
en Bruce Willis-film.

pojken log när
fadern gick innanför dörren
och lade kassetten i hans hand.

”det är allt jag har”, sa fadern.
”jag kan inte ge dig
medelhavsresor,
färglagda snäckskal från Karibien,
flerväxlade cyklar,
gymnastikskor i tusenkronors-klassen,
rullskridskor,
tv-spel,
ett överflöd av plastfigurer,
trygghet,
högriskfonder,
en god natt-kram,
en skridskotur i den kommunala ishallen
eller en fiskdamm
på din födelsedag.

men jag kan ge
dig ett inspelat
avsnitt av Hacke Hackspett:

en bevingad tokstolle som
mycket väl återspeglar
den kosmiska oreda
vars sköte du
en gång förlöstes
ur.”

Som Marilyn fast i Urblekta trasor

Anna hade stickmärken över
hela sin kropp
Värst åtgångna minns jag att
armarna var

De var fullständigt sönderstuckna
de där mjölkvita armarna
Som ett norskt oljefält
urgröpt av sylvassa industriborrar

Berättelserna om Annas stickmärken
är oändliga
Hon levde i det oändliga
under nittiotvå årstider,
en vinter borträknad

Anna brukade ofta säga:
”Jag är som en kopia
av Marilyn Monroe:
Som Marilyn, fast i
urblekta trasor”

Hennes korta kjol och
det utsmetade läppstiftet
gav henne föraktfulla blickar
när hon spatserade genom det lilla samhället
i jakten på nya stickmärken

I hennes jord var de många komna
och av jord blev hon följdaktligen åter

Vår egen lilla Marilyn
Hon med sönderstuckna armar

Som den krasade dröm hon var

Grumligt vatten

Männen från mellanöstern. De står som komprimerade klasar runt Möllevångstorget, i varje vrå. De står och socialiserar med varandra i den heta julikvällen och stirrar ut över de pulserande gatorna, fyllda till bredden med uteserveringar och kulinariska restauranger. Mattias säger att det är för många utav dem i Malmö. ”Nu är måttet fan rågat”, säger han. Han säger att deras stirrande blickar påminner om de blickar han fick riktade mot sig när han var i Oran.
”Där satt gubbarna dag ut och dag in på caféerna och spelade sina jävla tärningsspel. Det var det enda de gjorde; de spelade tärning och drack te. Inte konstigt att det var till denna stad Camus förlade handlingen till ’Pesten’. Sådana ofruktbara avkrokar är ju dömda att gå under.”
Jag säger att de har rätt att stå där de står lika mycket som vi har rätt att beträda Malmös gator. Mattias fnyser. Jag vet inte om det är på grund av de arabiska männen eller min kosmopolitiska inställning.

Vi beger oss vidare längs med torget. Nya modernistiska bostadshus har poppat upp utmed vägen. Det är här de nya kolonisatörerna har flyttat in. Gentrifieringens småfurstar, de som flyttar in till södra Malmö på grund av det breda restaurang- och utelivet, den billiga falafeln, överkomliga hyror och för att det är lite kittlande att kunna berätta för släkten hemma i Småland att man bor i en multikulturell smältdegel och att skottlossningarna och polissirenerna är en naturlig del av stadsbilden. Exotiskt värre.
Mattias undrar hur man kan bosätta sig här frivilligt när man har gott om likvida medel.
”Vem fan vill bo ihop med Abdullah och hans fyrtio rövare?”
Jag rättar honom genom att säga att det var Ali Baba som hade fyrtio rövare, inte Abdullah. Mattias säger att det är ovidkommande. Jag orkar inte med hans pladder och frågar om han vill dra en bärs inne hos Vietnamesen innan vi går upp i Awads lägenhet. ”Bra idé”, säger Mattias och vi går in och tar ett bord.
Jag ber Quang att slå på Cannonball Adderley. Quang är en jävel på jazz. Hans lägenhet är fylld upp till bredden med jazzplattor. Jag fick själv bevittna det en gång då jag skulle titta på ett rum som han hyrde ut. Jag avstod rummet. Det kändes fel att bo tillsammans med ägaren till mitt stamhak. Men jävlar vad han hade skivor.

Musiken drar i gång och tonerna från tenorsaxen harmonierar väl med den rosa kvällshimlen. Vi beställer in öl efter öl. Tanken var att vi bara skulle lugna nerverna en kort stund innan vi beger oss till Awad, men uppenbarligen behöver vi bygga på oss lite cojones innan vi gör upp med denna bastanta arab på en och nittiofyra och hundratjugofem pannor.
Efter den femte ölen bestämmer vi oss för att det får vara nog. Jag önskar Quang en fortsatt trevlig kväll och vi rör oss sakta mot Sofielundsvägen.

Vi står nu i Awads trappuppgång. En jonkare sitter och skjuter upp sidan om hissen. Vi kliver över honom och går försiktigt upp till tredje våningen. Jag säger till Mattias att vi gör följande: 1. Vi ringer på dörren. 2. När Awad öppnar hälsar jag och vi rör oss mot vardagsrummet. 3. Väl inne i vardagsrummet pejlar vi av rummet och försäkrar oss om att Awad är ensam. 4. Mattias tar fram pistolattrappen och ställer sig en halvmeter ifrån Awad. (Det är bäst Mattias gör detta eftersom han är störst av oss, till och med några centimeter längre än Awad.) 5. Vi går till hårt angrepp och tar med vad som finns i lägenheten.

Vi ringer på dörrklockan. Inifrån lägenheten hörs tunga steg närma sig dörren. Awad öppnar och möter mig med ett brett leende. Mattias blänger han surt på.
Vi går in i vardagsrummet och Awad säger: ”Hur mycket ska du ha i dag?” Jag säger att jag behöver tre hekto. Awad säger: “Jag har bara åttahundra gram. En av transorna från Colombia satte sig som vanligt i badkaret för att skita ut paketet, men det gick inte. Jag fick skicka iväg henne till Fevzi. Men den andra kom det ut grejer ifrån.”

Awad ger ifrån sig ett dovt skratt och fortsätter:

”Mannen, du skulle bara veta hur mycket kola det får plats i ett colombianskt rövhål.”
Jag ler ansträngt och låter blicken scanna av rummet. Awad har försett hela golvet med skyddsplast. Varför har han gjort det?
Jag frågar varför det ligger plast på golvet. Awad skrattar.
”Men ärligt, Awad”, säger jag. ”Varför har du täckt golvet med plast?”.
Awad fortsätter le.
Jag ger honom en ansträngd blick och fortsätter fiska efter svar.
”Plasten, Awad. Jag fattar inte. Vad ska det vara bra för?”
Awads smil breder nu ut sig som ett slukhål över hans ansikte. Det växer tio milimeter i omkrets i sekunden.
Svettpärlor bildas på min panna och jag kan höra hur de slår mot plasthöljet när de faller. Ljudet påminner om när jag som liten grabb brukade sitta hemma i vårt uterum och lyssna till hur regnet smattrade mot plasttaket. Innanför plasthöljet var jag trygg; där var jag i säkert förvar, och jag skulle kunna offra min högerarm för att få återinrättas i mitt ogenomträngliga uterum.
”Men för fan, Awad. Vad vill du att jag ska göra?”
Situationen får mig att vilja spy upp mitt hjärta. Jag är fast; det är bara en tidsfråga; det var en tidsfråga redan den dag min mor gav mig liv. Men jag trodde aldrig att dagen skulle träda in just denna dag.

Mattias lägger ihop ett och ett. Han tar pistolattrappen och kastar den mot Awad. Medan Awad skyddar ansiktet från det flygande föremålet springer Mattias i väg.

Kvar är jag, Awad, åttahundra gram colombianskt och tio kvadratmeter skyddsplast.
Ingenting kommer någonsin bli sig likt.
Det är här allting vänder.

*

År 2050 befarar forskare att det kommer finnas mer plast än fisk i våra världshav. Vart tar vi då vägen?

Ett dussin slagserier från Cassius Clay

var inte alltför inlyssnande när ni hör Dylan silas genom de räfflade högtalarna, det finns inte mycket kvar av tiden då tron låg i vinylbackar och inte i betongformade dollarkyrkor, Göran drar igång kolgrillen och låter glöden antända samhällskroppen, den har visserligen varit självantänd sedan decennier tillbaka, men jag tycker mig ändå se att det finns gröna fläckar som ännu inte har förkolnat, Göran sätter vax i öronen, både på sig själv, frun och de tre oäkta barnen, syrenernas obönhörliga stämmor får inte förinta ovissheten, brevbäraren ligger på lur i Görans häck och runkar åt det förkolnade köttet, dussinmänniskorna från husen intill hoppar graciöst runt på den uttorkade gräsmattan och suger åt sig de sista dropparna från vattenspridaren, Nestlé privatiserar vattentillgångarna och frågar grannskapets ungar om de vill ha ett glas förorenad lemonad, Dylan vadar ut i sjön där abborrar och inplanterade karpar ligger och sprattlar, förblöder som ditmålade rosor, han tar med sig Bruno K, Sylvia Plath och antikvariatets kvarlämnade betesmarker, och Bob Dylan ställer sig i mitten av den uttorkade sjön och basunerar ut:
I was shadow-boxing earlier in the day/ i figured I was ready for Cassius Clay
och med de orden avslutas dagen, de med streckkoden inpräntad innanför bröstet tar sina plastkassar och beger sig hem från kyrkan, de har blivit slagna men vägrar se sin skuld i vår gemensamma undergång.

Det slutgiltiga avslutet

Jag fick berättat för mig
om en man som hade varit otrogen mot
sin fru

I slutskedet av deras äktenskap bad mannen
frun testa honom på några ölsorter i ett blindtest
Han hade varit på ölprovning i Belgien
och trodde sig nu vara expert på
öl i alla dess former

Tjugo års äktenskap var till ända,
den känslan låg i luften,
och frun tänkte att ölen inte kunde ge annat än
bittra undertoner
Så hon gick med på att låta mannen visa upp
vad hans smaklökar gick för

Han tog på sig en ögonbindel och
lät sig bli serverad av frun
Det ena glaset efter det andra
ställdes framför hans giriga händer

Han smaskade och slickade sig om munnen

”En smak av aromatisk humle, en nypa citrus
och inslag av barr…”

Han lät det väl smaka och fortsatte:

”Hmmm… En lätt touch av hallon och knäckebröd…
Här har vi en sötma som enbart går att spåra
till den mörka alen från Aarschot”

Frun fortsatte servera mannen

Han silade drycken mellan sina tänder
och lät den långsamt sjunka ner i den
uppsvällda buken

”Denna påminner om nötigheten i portern
från Gent, det kan omöjligt vara tal om någon annan”…

Nästa glas ställdes framför honom

”Å denna! Här snackar vi indian pale ale från landsbygden”

Kvinnan lät mannen briljera med sina kunskaper
under en timmes tid
Därefter tog hon av honom ögonbindeln
och lät meddela att hon hade serverat honom
samma ölsort hela tiden

Detta var det slutgiltiga avslutet
Det oåterkalleliga

Och tur var väl det

En sen kväll i oktober

Farsan ville att jag skulle slå ihjäl honom
en sen kväll i oktober

Diset hade trängt sig in i det murkna huset
Askan låg kvar i den öppna spisen
och rörde sig i små virvlar
Runt, runt, runt
dansade det förbrukade stoftet,
syresattes med nytt friskt blod
genom den vidöppna skorstenen
och fortsatte sin session genom
våra förvridna hjärtan

En söndertrasad vecka låg nedgrävd under parketten
Små djävlar indränkta i delirium
hade dragkamp om farsan
Jag och morsan försökte rycka honom ifrån
den oinbjudna pöbeln, men
ju mer vi drog desto mer stuckna blev vi
och till slut fick vi retirera för att kunna suga ut
de döda förhoppningarna ur våra
förgiftade kroppar

Farsan skrattade maniskt

Det var som om Rocky Marciano och
Hemingway hade gaddat ihop sig
i en och samma kropp,
rest sig som en oövervinnerlig jätte och
anlagt en skogsbrand på himlavalvet
En sådan urkraft du enbart beskådar
vart hundrafemtionde år

Farsan grät

Det stod en burk förtvivlan på glasbordet
Farsan hällde vätskan över sig och
tände på med tändstickorna som låg
på den öppna spisen

Askan dansade fortfarande inuti eldstaden
Morsan sa alltid att

så länge någonting är i rörelse
kan det inte dö

Ryker svavlet från en släckt tändsticka
är vi inneslutna i röken så länge den ryker

*

Farsan ville att jag skulle slå ihjäl honom
en sen kväll i oktober

Han lever än i dag

Drömmen om västerlandet

Båten över Medelhavet
Tanken på en båt över Medelhavet
Människorna i båten över Medelhavet
Självaste Medelhavet

*

Saltet
Vinden
De omkringliggande öarna
Drömmen om att gå i land

*

Fastlandet
Fast mark
Fast jobb
Fast i systemet

*

Konsumera jordbävningar och orkaner
torka, girigbuk och kulturell lobotomering

*

Månatlig begravningsavgift
Kista i massiv ek

 

*Mellanrum*

 

SLUT

Sommarsot

Det är den varmaste sommaren
på 250 år
Jag sitter i mitten av blomsterängen
i min svarta kostym och känner
svetten drypa

 

Adonis, ambrosior, brudsporrar,
liljor, jungfrulin,
linneor

 

slår som havsvågor mot min hud
Den hud jag lät få uppsydd hos en
skräddare i Milano 2005

 

32 grader,
stekhet sol, bortsprungna vindar
är synonymt med nakna kroppar
indränkta i saltvatten

 

Men jag vägrar klä av mig
Jag behåller min kostym på,
sitter hopkurad i gräset och ger sken av
att sommaren har sin gång,
som den alltid har

 

För vem är jag om jag ger
efter för solen?