Innan konglomeratet lade sin kalla kropp över oss

Uncategorized

Jag kör genom barndomens Västra Ämtervik
Det är augusti månad
Nejderna är ännu gröna
Sjöbrisen varm och torr

Längs med landsvägen skymtar en lokal Icabutik
En gång i tiden var det min lilla lanthandel
Då stod den på egna ben
under annat namn

I butiken arbetade en äldre herre 
med vit keps och vitt förkläde 
Jag vill minnas 
att han tog mindre än en krona 
för en frukostbulle 

När vi cyklade hem med våra bullar
fanns fortfarande en förhoppning
En vacker villfarelse

Vi bredde bullarna med smör och marmelad,
tuggade varsamt i oss den gräddade degen
Lät smulorna trilla ner på golvet
som snöflingor

små bitar av svunnen tid

21:45

Uncategorized

Hemkommen efter löprundan 
Svetten droppar på parketten 
Mörkret har kramat sig fast runt 
träd och radhus 
Det enda som hörs är de knastrande svettdropparna 
och ljudet av min tinnitus 

I dag spelade Elfsborg oavgjort mot Hammarby 
Halmstad vann över Norrköping 
AIK över häcken 

Stefan Löfven avgår som statsminister 
En engelsk muslim med helskägg 
vill att Talibanerna ska gå hårdare åt 
afghanerna 
Det räcker inte med piskor och sharia 

Medan somliga ser sig som vinnare 
andra motsträviga förlorare 

knäcker jag en öl och lyssnar på Mahlers 
Symfoni nummer 4 

Jag bländas av mittenpartiet 
Det utplånar mitt örontjut 

Bakom gallret

Uncategorized

Om jag vore fri skulle jag sörja mina bojor

om Andalusien låg i Skåne skulle jag måla

om vin vore kranvatten hade jag badat varje kväll

om teveapparater vore fönster hade jag låst alla dörrar

om galenskap var ett naturligt tillstånd hade morgontidningen tråkat ut mig

om minnen vore vykort hade jag skrivit för länge sen

om sanning vore lögn skulle hon fortfarande älska mig

mig och ingen annan

om laxfjäll vore guld skulle haven aldrig glimma

om skogen låg skövlad hade får och hästar betat tillsammans

om skogen låg skövlad skulle vi sörja

samtidigt gäldjas åt nya horisonter

om skogen låg skövlad hade vi tvingats möta oss själva

säga ”Hej! Dig har jag hört talas om”

nu sitter jag här i skogen

tänker på vad som döljer sig

bortom träden

där ingenting vissnar

Charlie Parker

Uncategorized

Det är som att tonerna skär igenom mig 

som ett samurajsvärd som klyver argentinskt oxkött

in på bara märgen

.

Vi ger oss in i leken

Öppnar buren till tigrarna

Ber om att få be om nåd

.

I samma stund som zenmunkarna sitter högst uppe på berget

och inmundigar livets härlighet, råhet och allt där emellan

.

ber jag om att få Charlie Parker återuppstånden

Att han ska väcka mig om morgnarna

Dra bort mitt täcke och fråga

om jag vill med på lite 

.

be bop da da da

da da da

da da daaaaaaaaaa

Till allt som varit dött

Uncategorized

Sensommaren. Den tid på året då jag för en stund finner sinnesro. Ett svalkande hölje lägger sig över det brinnande klotet: det som får mig att ännu ett år uthärda Nordens karga nejder. Som erinrar oss om att vi inte är förmer än det solsvedda ökenfolket. 

Vi sträcker ut våra händer och tungor, lapar i oss det liv som tillfaller oss. Bunkrar inför skrala tider. 

 Sen händer något. Du står där, en dag i juli månad, marinerad i barnskrik på den fullbelagda stranden. Det är en fiktiv värld du befinner dig i: nedpackade smörgåsar, kaffetermosar i stål som är för heta att ta i efter att ha legat i solen, kylväskor med glass, kalla drycker och kanelsnäckor. En kaosartad tillvaro, dränerad på tid och rum.

Människor flyr sina städer, sina hem, sig själva. Kvar i de soldränkta stadskärnorna rör sig kufarna. De med linnekostym, panamahatt och lädersandaler. De med tunt hår och mjölkvit hy. De som människorna aldrig ser i nyktert dagsljus, som lika gärna kan ha sin hemvist i en centralt belägen sekelskiftslägenhet vid Stortorget, som i en nedgången hyresetta på Linero. De stryker längs med husfasaderna, gör sig så små och osynliga de bara kan.

Och så kommer det en dag, i brytpunkten mellan augusti och september, då den friska luften väller över de sönderbrända trädtopparna, som nu ruskas om, till den grad att grönskan sakteligen börjar falla av. Du ser det inte då, men du vet. 

Reningsverket

Uncategorized

Det var mulet. Tandläkarväder rentav. Och jag stod i mitten

av min mellanstadieklass och tittade ner i bassängen i reningsverket.

Grått och rått. Solen sken med sin frånvaro. Hade inte synts till sen

den artonde augusti. Det var hit fröken Margareta tog oss. Hit – 

till kloakråttornas rike. En del barn åkte till Liseberg. 

Andra fick åtminstone en karg tur i Kullabergs vildmark.

Och vi? Ja, vi fick beskåda hur en skitkorv cirkulerade på bassängens

botten tillsammans med en halvt uppäten morot. Jag minns det så väl,

hur rotfrukten slog emot den stinkande korven. Smattret av deras kroppar.

Det var en kamp på liv och död

mellan natur och människa. 

90-tal

Uncategorized

Scooby Doo går på Cartoon Network

En otymplig och enfaldig hund utan någon

som helst verklighetsuppfattning

Vi måste ha suttit framför teven i

minst två dygn

 Jag har tappat grepp om tid och rum

Pappa är inne på sin andra kvarting

Ångorna liksom fuktar sig igenom tapeten

Parkettgolvet skälver

Det står något på text-tv om 7,6 på Richterskalan

Parketten eroderar

Denna svårt utdragna process

Parketten rivs upp

En hand tittar fram

En ådrig, välgödd och vedervärdig hand

Scooby Doo jagar spöken

Han jagar ständigt dessa gengångare

som inte är mer döda än du och jag

Handflatan till den övergödda handen gnider sig

mot den uppbrutna parketten

Drar sig ansträngt uppåt

En hel arm skymtar

Scooby Doo är slut

Eftertexterna vittnar om Hannah Barbera,

1967, technicololor

Armen trycker sig uppåt

En torso skymtar

Vi har gått över till MTV

Counting Crows ”Mr Jones” spelas upp

Du undrar om sångaren är svart

Jag är osäker på om man får undra sånt

Armen kräks ur handflatan

En gulgrön sörja klibbar fast runt det uppbrutna golvhålet

Ångorna från väggen

Det galldoftande golvet

Allt trycks närmre oss

Rummets dimensioner minskar

På teven syns Emma Bunton från Spice Girls

Hon vickar på stjärten i sin minimala, vita klänning

”Lite till, bara lite till”, tänker vi

medan hennes symmetriska lilla rumpa zoomas in

För en bråkdels minut känner vi inget

Bara Emma Buntons välsvarvade rumpa

Den liksom får oss att glömma den illaluktande stanken

Hade handen levt hade den smekt henne stjärt

Den hade strukit oss över våra kinder

ömt och menande