Källarhåls-fragment

Som ett fyrtorn i dimman
står färglösa skuggor upp
mot sjöfararna

Och som en återvändande
soldat från Dunkerque
föreställer jag mig
hur grinden till vårt hem öppnas

Och som en sval höstdag i oktober
stryker hon mig längs med kinden
innan hon ger sig av

Och som en schackspelare i Oran
sitter jag och tänker
att det är synd om människorna

Och som en ängel med avklippta vingar
önskar jag att bartendern
bjuder på den första
och den sista ölen

innan han ber mig gå

ut

i den brinnande
nattsolen

Höganäs boardwalk

i min hemstad har vi fått en boardwalk.
när jag nu närmar mig staden efter 15 års frånvaro,
ser jag hur vågorna skvalpar mot denna tillbyggnad i trä.
lattemammorna går på boardwalken med sina barnvagnar
utan rädsla för att underlaget ska ge vika
av saltvattnets erosion.
de litar blint på stadens borgerlighet.
de tror att boardwalken, restaurangerna, saluhallen
och sommargästerna är en del av ett givet naturtillstånd.

vågorna sköljer in med kraften av
en havsörns vingslag, och de tror att allt innanför deras synfält
är bestående.

de tror på italienska pastarecept.
de tror på surdeg som byggnadsmaterial.
de tror på att slingra olivolja runt det värdefulla,
att markera det önskvärda.
de tror på modernistiska höghus i betong.
de tror inte på de rödlistade jätteräkorna i sushibaren.
de tror på lokalpolitikernas framtidsvisioner.
de tror på infrastrukturen innanför sina barns bröstkorgar.
de tror på hamnkranens hantering av nästkommande leverans.
de tror på allt som inryms utanför den nedgångna kyrkan i Brunnby.
de tror på rivning och rasering.
de tror på att utrota det sjuka och ersätta gammalt med friskt.

de tror på sjömansbegravning

av stadens tidigare arbetare,
sunkpubarna,
problemskolorna,
torghandeln,
alkoholisterna i Kapsylparken,
de mindre levnadskraftiga fotbollsföreningarna,
de överflödiga grönområdena,
folkparken,
konditorierna
och
fabriksskorstenarna.

de är det nya Höganäs.
de är staden som har fått en boardwalk.
och vi som minns, vi ligger under träplankorna
och hör vattnet skvalpa.
känner hur saltet angriper våra nakna kroppar
innan det når stadens nya ansikte.

Vykort från en charter 73

73 reste Ville
till Mallorca.

han gick på
grisfester, bodde i ett
massivt betongkomplex,
silade havssaltet mellan
sina tänder

och

lät ena pungkulan
oberört hänga utanför
de åtsittande Speedosen.

de håriga spanjorerna
lärde honom allt
om att slicka
de blonda kvinnorna
ner i brygga,

förföriskt invagga dem
i falsk trygghet
och tillaga deras sköten
i samma fond som
deras mödrars
Ropa vieja en gång
låg och skvalpade i.

*

en dag
då fiskmåsarna hade
slutat skrika och
bodegorna låg i dvala,
såg Ville något märkligt.

på en sten satt
en hipster i figursydd
kostym och knappade på
sin Macbook.

han skickade obskyra
meddelanden via
videolänk
och dokumenterade sin
dåtid inför en streamad 2000-tals- publik.

Ville tittade förbryllat ner
på sitt polaroid-fotografi
som låg kantstött i hans
darrande handflata.

fotografiet var taget i
en källare och
föreställde en grisfest som
aldrig hade för avsikt
att ta slut:

en man i sombrero
dansade limbo,
en kvinna kysste
den döda grisen
över trynet

och runtomkring rörde
sig tidsresenärerna till
tonerna av Brazil
på xylofon.

*

fotografiet återgav inte
verkligheten såsom hipsterns
datorskärm gjorde.

men det hade ändå
ett värde.

allt det där som
hände för
snart femtio år
sedan

och som nu riskerar
att falla i
retuscherad glömska.

I tidernas begynnelse rådde tystnaden

okända gerillakrigare
ockuperade parlamentet
– men jag måste ha sett fel.

vattenspridaren sprutade ur
sig Millers 8-procentiga ale
– men jag måste ha känt fel.

börsnoteringen fick
en hel stad att göra om
torgen till kyrkogårdar
– men jag måste ha tolkat det hela fel.

min pappa lovade mig
en ståplatsbiljett mot
Malmö FF hemma
– men jag måste ha hört fel.

hon som en gång var allt
– planeterna, stjärnorna och himlakropparna –
kysste en dag
en främmande man
– men jag måste ha sett fel.

dödgrävaren hade grävt
en grop åt mig och
min åtgångna kropp
– men jag måste ha tagit fel grop

med tanke på att jag
fortfarande hör tangentbordet
smattra.

samma smatter som en gång
hördes i

Ho Chi Minh City
i Miles mässingshorn
i Chinatowns gränder
i huvudet på Oklahomabombaren.

snart råder tystnaden.

jag både hör, ser och känner
hur den andas mot mig.

Tyranosaurus tractatus

utmed periferins branter
ligger tomburkarna utspridda.
alla vassa föremål har förvisats till
de gemensamma jaktmarkerna
där ingen behöver rädas statens kameror
och televisionens påsydda framgångsleenden.

 
här sker vadslagningarna.
lånehajarna är befriade från
byråkratiska tärningskast
och vi är förlorarna som
ständigt får våra ansikten upptryckta
på kreaturens oborstade ryggar.

 
här varslas vi från våra arbeten
om det finns skäl för att plocka isär oss
och sälja oss som överblivna reservdelar.
med våra torson bygger de höga bostadskomplex.
från danskens sida sundet ska det synas att
ogräset frodas i den blodlevrade jorden.

 
här lever en man under bron,
en kvinna drygar ut kassan i en second hand-butik
genom att erbjuda hårdhänta handtrallor,
två föräldralösa barn begraver sina tillsatta förmyndare
i den vattensjuka myllan
och medan väktarna kör förbi i sina tonade bilar
letar morfinisterna sig in i
de övergivna byggnaderna.

 
jag tittar ut över den industrifärgade himlen
med en fnöskig Monte Cristo rykandes
mellan mina fingrar.
ögat söker efter ett vårtecken.
för någonstans därute vet jag
att den undangömda sanningen finns begraven.

 
någonstans där människa och maskin är
detsamma som
ebb och flod.

 

 

 

 

 

 

 

Falska leenden

Grannparet tittade förbi mig
en varm eftermiddag i augusti.
Jag hade bott i kvarteret i två års tid
och hade med tiden kommit att bli god vän med
mina grannar.
Eller vänner vet jag inte om vi kunde kallas,
men vi respekterade åtminstone varandra.
Behövde de någon som passade katten över dagen ställde jag upp,
och behövde jag någon som vattnade min bonzai medan jag var bortrest,
ställde de upp.

Men det var alltid något falskt över deras uppsyn.
Frun sa: Vi har letat efter dig i flera dar.
Mannen tillade: Ja, eftersom vi inte har sett dig i trädgården när vi
har suttit ute och solat, blev vi oroliga.

Han log.
Hon log.

Sådana där falska leenden som bara grannar kan ge en.

Hon fortsatte: Vi har verkligen letat överallt:
i huset,
i källaren,
i förrådet…

Mannen tillade:

Ja, vi letade i

växthuset

hos grannfrun

första, andra

&

tredje våningen

…å ingenstans kunde vi hitta dig, inflikade frun.

Ja, sa mannen, och hade det inte varit för att jag
lyfte på klädhögen i tvättstugan hade jag
aldrig hittat dig…

Å där låg du, avbröt frun. Där låg du

stendöd

                helt väck,

                            Finito

                                      Slut på jorden

Och flugorna och larverna hade börjat mumsa på dig, fyllde mannen i med.

Å maskarna ska vi inte tala om, sa frun

Ja, maskarna, tillade mannen,
de var riktigt feta och fylliga

Nästan så att vi trodde de skulle sprängas, sa frun och log.

Mannen log också.

De båda log

Sådana där falska leenden

Ständigt dessa
falska
leenden

F#M7-5

Jag hade inte hört av honom på
en evighet

Från en avlägsen tid minns jag
skuggorna som ingrodda oljefläckar
i hans rotlösa ansikte
Konturer utan fasta koordinater
och ögon satta i karantän
bakom mörka Ray- Ban-glas

Bortschasad från all civilisation
i utsöndrat stjärnstoff
hopat längs med Europaväg 26
låg han och förblödde

Och barnen,
alla dessa barn
som byggde snöänglar
av hans innandöme,
som vävde samman tragik och estetik
med den formidabla dramaturgin

Och allt som kom till mig var tonerna från
klaviaturen och den raspiga rösten
där inne i den nedrökta bodegan

da da da di
da da da di
 

ooh baby
jag är så in i helvetes vaaaass
på jaaaaaaaazzz

 

da da da di
da da da diii

 

Nostalgisk paranoia skönjandes genom
basgångens solida rekyler

Som när Kerouac önskade
att än en gång få återuppleva
gammal hederlig söndagstristess

Han verkligen suktade efter
en själlös timme utan dina
andetag närvarande.

Men allt sånt är förbrukat tankegods

När synapserna är bortbrända,

när hans ryggtavla skymtar i periferin,

då vet vi
att allt är över

och vi faller som
ett regnskadat korthus.