Sensommaren. Den tid på året då jag för en stund finner sinnesro. Ett svalkande hölje lägger sig över det brinnande klotet: det som får mig att ännu ett år uthärda Nordens karga nejder. Som erinrar oss om att vi inte är förmer än det solsvedda ökenfolket. 

Vi sträcker ut våra händer och tungor, lapar i oss det liv som tillfaller oss. Bunkrar inför skrala tider. 

 Sen händer något. Du står där, en dag i juli månad, marinerad i barnskrik på den fullbelagda stranden. Det är en fiktiv värld du befinner dig i: nedpackade smörgåsar, kaffetermosar i stål som är för heta att ta i efter att ha legat i solen, kylväskor med glass, kalla drycker och kanelsnäckor. En kaosartad tillvaro, dränerad på tid och rum.

Människor flyr sina städer, sina hem, sig själva. Kvar i de soldränkta stadskärnorna rör sig kufarna. De med linnekostym, panamahatt och lädersandaler. De med tunt hår och mjölkvit hy. De som människorna aldrig ser i nyktert dagsljus, som lika gärna kan ha sin hemvist i en centralt belägen sekelskiftslägenhet vid Stortorget, som i en nedgången hyresetta på Linero. De stryker längs med husfasaderna, gör sig så små och osynliga de bara kan.

Och så kommer det en dag, i brytpunkten mellan augusti och september, då den friska luften väller över de sönderbrända trädtopparna, som nu ruskas om, till den grad att grönskan sakteligen börjar falla av. Du ser det inte då, men du vet. 

Det var mulet. Tandläkarväder rentav. Och jag stod i mitten

av min mellanstadieklass och tittade ner i bassängen i reningsverket.

Grått och rått. Solen sken med sin frånvaro. Hade inte synts till sen

den artonde augusti. Det var hit fröken Margareta tog oss. Hit – 

till kloakråttornas rike. En del barn åkte till Liseberg. 

Andra fick åtminstone en karg tur i Kullabergs vildmark.

Och vi? Ja, vi fick beskåda hur en skitkorv cirkulerade på bassängens

botten tillsammans med en halvt uppäten morot. Jag minns det så väl,

hur rotfrukten slog emot den stinkande korven. Smattret av deras kroppar.

Det var en kamp på liv och död

mellan natur och människa. 

Scooby Doo går på Cartoon Network

En otymplig och enfaldig hund utan någon

som helst verklighetsuppfattning

Vi måste ha suttit framför teven i

minst två dygn

 Jag har tappat grepp om tid och rum

Pappa är inne på sin andra kvarting

Ångorna liksom fuktar sig igenom tapeten

Parkettgolvet skälver

Det står något på text-tv om 7,6 på Richterskalan

Parketten eroderar

Denna svårt utdragna process

Parketten rivs upp

En hand tittar fram

En ådrig, välgödd och vedervärdig hand

Scooby Doo jagar spöken

Han jagar ständigt dessa gengångare

som inte är mer döda än du och jag

Handflatan till den övergödda handen gnider sig

mot den uppbrutna parketten

Drar sig ansträngt uppåt

En hel arm skymtar

Scooby Doo är slut

Eftertexterna vittnar om Hannah Barbera,

1967, technicololor

Armen trycker sig uppåt

En torso skymtar

Vi har gått över till MTV

Counting Crows ”Mr Jones” spelas upp

Du undrar om sångaren är svart

Jag är osäker på om man får undra sånt

Armen kräks ur handflatan

En gulgrön sörja klibbar fast runt det uppbrutna golvhålet

Ångorna från väggen

Det galldoftande golvet

Allt trycks närmre oss

Rummets dimensioner minskar

På teven syns Emma Bunton från Spice Girls

Hon vickar på stjärten i sin minimala, vita klänning

”Lite till, bara lite till”, tänker vi

medan hennes symmetriska lilla rumpa zoomas in

För en bråkdels minut känner vi inget

Bara Emma Buntons välsvarvade rumpa

Den liksom får oss att glömma den illaluktande stanken

Hade handen levt hade den smekt henne stjärt

Den hade strukit oss över våra kinder

ömt och menande

en bok började med

att två vänner rökte horse

under köksfläkten i Bagarmossen

.

en annan bok började med

en gigantisk explosion,

en död civilisation och

otaliga sedlar som glödde i skyn

.

en annan bok slutade innan

den hade påbörjats

.

en annan bok brändes på

ett kristallbål, levde en dag

och fjorton timmar

(för att vara exakt)

.

en annan bok skrevs av

en man som gömt sig på

Kungsholmen sen tidigt 00-tal

isolerad från omvärlden

i förvirrad harmoni med sig själv

.

en annan bok kom till för

att begrava framtida författare

med verklighetsfrånvända ambitioner

.

en annan bok blev till när

två ungdomar knullade hänsynslöst

i den självantändande småstaden

.

en annan bok reviderades när

Abu Bakr al-Baghdadi höll sin predikan

i den numera söndersprängda

Al-Nurimoskèn

.

en annan bok anklagade

 svenskarna för att vara

 ett sovande folk

.

en annan bok ligger fortfarande

på skrivbordet och väntar på

att ta form

.

en annan bok är den vi önskar

tar form innan vi äts upp av

slukhålen i Caracas

.

och boken du nu läser

har aldrig funnits

Senast jag stötte på Michelle kom jag i kontakt med tiden. Jag kan inte riktigt erinra mig om exakt vilken tid det var.Troligtvis någon gång förra månaden, eller om det var för ett halvår sen. Kanske rentav under tidigt 90-tal; min tidsuppfattning är inte den bästa, kan jag tillägga. Jag kan heller inte ta gift på att det var en tid som någonsin var min. Tiden har sällan varit min. Jag var en del av tiden, så mycket kan jag säga. Men jag tror mig aldrig ha tillhört den. Och den har aldrig tillhört mig.

Jag hade varit ordentligt dum motMichelle under våra sex år tillsammans i grundskolan. Fullständigt förnekat henne. Låtsats som hon inte fanns. Och varför då? För att hon kom med orena kläder till skolan? För att det gick rykten om hennes storasyster, att hon sålde sig själv på parkeringen till de gula hyreshusen?

Vi träffades för ett antal år sedan och jag bad redan då om hennes förlåtelse. Det var oklart om hon gav mig den. Och det gör ont: Visst fan gör det ont att behöva leva med något sådant. Men jag kan åtminstone trösta mig med att Jonas var betydligt råare mot henne under vår gemensamma skoltid. Hon sa att hon hade träffat honom i Helsingborg för inte särskilt länge sen. Han satt mot en betongvägg inne på Knutpunkten, nedsupen och utslagen. En nätt doft av urin och utnötta skor; exakt så beskrev hon honom.

Michelle hade gått fram till Jonas och frågat om han kände igen henne. Han hade tittat frågande på henne, fullständigt ovetandes om vem han hade framför sig. Men efter en stund lyckades han gräva fram henne ur sitt undermedvetna. Han bjöd på ett sparsamt leende medan han försökte få grepp om tid och rum.

Michelle frågade om han mindes vad han hade utsatt henne för under skoltiden. Hon frågade om han mindes att han hade tagit hennes kritor – de kritor hon hade fått av sina föräldrar i spontanpresent dagen innan (i Michelles familj delade man nämligen inte ut julklappar eftersom man aldrig visste om pengarna skulle räcka när december närmade sig. I stället fick hon och hennes tre syskon små presenter lite då och då, för att kunna hålla glöden uppe). Hon frågade om han kom ihåg att han med sitt hånfulla flin utsmetat över sitt självgoda ansikte hade knäckt kritorna framför näsan på henne, inför klassen. Hon frågade om han minns att han hade kastade kritresterna på henne, att han i samma veva kallade henne horunge och sa att hennes mamma var en fylltratt och att hennes äldsta syrra ett sprutluder som sålde sin fitta för en femma på parkeringen till de gula hyreshusen.

Enligt Michelle mindes han inget av detta, men han bad mer än gärna om förlåtelse om han nu hade gjort henne orätt. Michelle frågade varför han hade behandlat henne som skit. Han sa att det berodde på att han själv varken fick kritor eller julklappar och att det gjorde honom vansinnig att klassens minst privilegierade hade sånt han bara kunde drömma om. 33 år och skrumplever. Det var vad han hade kvar av sig själv. Han hade supit på daglig basis sen studenten 04. Han sa att han kände en befrielse när hans far hade hängt sig två dagar efter han gick ut med den vita studentmössan och undermåliga betyg från handelsprogrammet. Att den som ingenting längre har slipper frukta morgondagen.

Först kände Michelle hur en euforisk känsla steg inom henne. Hon sa att hon njöt av att se honom där, på den kalla marken, halvliggandes i sitt eget piss.

Men sen trädde något annat fram. Plötsligt hatade hon honom inte längre. Hon kände inte för att förlåta honom, men hatet fanns inte längre där. I detta ögonblick hade Michelle insett att det förflutna inte var något som hon allena kunde råda över. Denna insikt var en befrielse, sa hon. Inte ens den halvt alkoholiserade mamman, som hon bodde tillsammans med i de gula hyreshuslängorna och som hellre lade sina pengar på röda Prince än den månatliga tjugokronorssedeln till Michelles skolresa, bar på skulden. Michelle kom aldrig iväg med oss andra till Stockholm på skolresa. Men inte ens det hade någon betydelse längre.

Jag frågade om hon trots allt hade förlåtit honom. Hon sa att hon hade tänkt göra det innan hon gick. Men efter att hon avslutat sin utläggning hade Jonas sjunkit ihop mot den kala stenväggen. Hon minns hur flaskan gled ur hans hand. Det var en Explorer med lätt nött etikett, sa hon.

 Sen gick hon. Hon skulle med tåget till Norrköping. Hon sa att hon hade ett nytt liv där.

Jag gick hem till mig. Knäckte en Carlsberg jag hade köpt med hem från Helsingör dagen innan.

Jag älskar att ta färjan över sundet. Köpa mig en Tuborg grøn och två röda pølsar. Sätta mig på däck. Se hur vågorna slår mot skrovet. Därifrån kan jag betrakta staden från håll. Påminna mig om att tiden har sin gång.

.

våra ord är antika

det är som om hösten drog med sig Rom

nedför branten

och aldrig lät henne komma på fötter igen

restaurangerna stänger

stormen drar in

ingen mer tortelloni

no macchiato

fin!

vi talar i kluvna tungor

skriver våra namn på

förbrukade tunnelbanekort

och iklär oss patronbälten

du ser ut som Clintan

jag som en lemlästad mujahedin

vi skrattar

vi känner vinden slå mot våra

hårdhudade nackar

och alla dessa fåglar

som hånler i skyn

när vi går förbi betongväggen

nedklottrad med kärleksbudskapet

“Roma merda!”

ligger pizzamenyerna staplade innanför köksskåpet

från Gruvans Pizzeria

Sorrento

Jourpizza (den bästa!)

Mardos

och den vid kyrkplatsen

Mamma brukar ta fram dem när jag är på besök

Och varje gång flinar jag omedvetet hånfullt

och förklarar

att menyerna finns i uppdaterad version

på nätet.

Jag orkar inte läsa. Bara skriva

Jag orkar inte leva. Bara andas

Jag orkar inte med världen.

Bara den konstlade nöjesparken

Jag orkar inte sova. Bara slumra till

Jag vill inte ägna min tid åt antropologi,

mänskliga livsöden och historiska rariteter.

Jag vill bara sitta framför min dator och skriva dikter.

Nedteckna sånt som möjligtvis får en betydelse i morgon

när ölen inte längre verkar och jag kan se orden.

När jag kan se orden. Återigen se vad jag har ställt till med.

Jag drömde om soldater i natt

Jag befann mig i en krigsfilm från 70-talet

i en mindre betydande roll

Super 8-filtret omslöt oss

Allt inom synfältet var kornigt och grumligt

Jag minns att jag grät

Vi hade överlevt ett bakhåll från Nordvietnameser i

tät och svåröverskådlig stadsmiljö

Somliga i kompaniet var sårade

Andra smutsiga och allmänt utmärglade

Tårarna rann längs med mina sotiga kinder

Av lycka och förtvivlan

Jag bad om att vi skulle ha en reunion 2021 när jag

återigen skulle befinna mig i vaket tillstånd

Sammanstråla och prata om gamla minnen

Om de uppoffringar vi gjorde

för att hålla os vid liv

Men mina kompanikamrater kunde inte lova

att de skulle komma

Somliga skulle visa sig vara döda sen länge

Andra bara visste att det var för sent

Jag vaknade upp bakfull i en okänd soffa

Sörplade hastigt i mig en halvliter utgången filmjölk,

plockade upp nycklarna, drog på mig ett par jeans

och begav mig mot bilen

Det var en 59 Cadillac med azurblå dörrar

och snäckskalsvitt tak

Med gasen i botten for jag genom ett landskap

som Gud sedan länge hade glömt

Den skarpa solen skapade hägringar längs med vägen:

En sovjetisk officer i hög pälsmössa,

två lönnfeta sheriffer med ovisst ändamål

San Franciscos kustremsa utan hav

och en huvudvärk som var min och ingen annans

Jag parkerade bilen slarvigt vid uppfarten till mitt hus

och insåg att jag både saknade körkort och förstånd