då tiden var inne kastade solen sina strålar över gatans fotavtryck: dessa fallfärdiga hus av damm. hon som en gång stapplade fram på stadens gator, våra gator. han som eftergivet följde hennes fotspår. kråkorna och deras porösa ägg. det knastrar under fotsulorna när vi dricker gårdagen. allt är sig likt. klockorna vrids åt motsatt håll. fåglarnas tystnad låter sig vänta. nu, bara en timme från att diset träder in. steriliserade drömmar.
Författare: henrikroslund
Och plötsligt
vaknar du upp i Andalusien
Och du inser
att havssaltet inte går
att förädla
Kustvägen
På buss 219 mot Helsingborg.
Det
Jag brukade luta pannan mot den kalla glasrutan.
Betrakta hur asfalten fläktes upp av farten.
Mitt huvud rullade på vägen
som ett femte hjul.
Ofta undrade jag
om jag nånsin skulle komma hem
igen.
Haväng
Jag ligger på rygg, som morgondis
Reser tid genom moln
Från ovan glimtar en uppskuren dimridå
Vi går ut på bryggan
och hoppar i den böljande himlen
Jag lägger min handduk om dina axlar
Du söker värmen från min kropp
Trär av din pansar
som förbrukad jord
Jag fångar regnbågslax åt oss
medan elden knastrar
Havssaltet stänker från ovan
Och vi drar halsbloss av varandra
som två arroganta tonåringar
Så som i himlen/Hallonbergen
Niovåningshusen slingrar sig som
skadebitna boaormar
i betongdjungeln
Bortom folkhemmets slutna portar gömmer sig
hav
skog &
ängar
och maskinen centrifugerar på
det öppna fältet
Kullaberg
Jag försöker återfinna min röst
Den jag en gång omfamnade så stolt
Som tog de renaste av toner
och aldrig gav vika för kölden
Jag försöker dra mig till minnes hur den lät
Känner sältan från kallsuparna
Ljudvågornas vibrationer
Hur havet breder ut sig
Det finns ett skrik på botten
men det är inte mitt
Kuststaden
Du körde oss till hamnen
i din dyrbara Mercedes
Drömde att vi var några andra
“Bor vi inte i en fin stad?” kunde du säga
medan havssaltet slog mot framrutan
Mercedesen var din stolthet
En förlängning av dina vårdslösa drömmar
Och du sa
Donna Clara
Caramba
Namnen på båtarna som stod på hamnparkeringen
Varje gång vi stannade framför dem
Upprepade du deras namn
Donna Clara
Caramba
Donna Clara
Caramba
Just i den ordningen
Dagarna går och går
Jag låg i ångorna
Såna ångor ett barn inte bör inmundiga
Någon kom in
Sa: ”kom med in till mig
Här kan du inte vara”
I dag vaknar jag till en vacker solig dag
Och känner doften från nybakat mandelbröd
Rus
Regnet smattrar.
I de dunkla mellanrummen står banditer och gnisslar tänder. De ser inga utrymmen att slingra sig ur. Vart de än vänder står de nedsjunkna i rakbladsbeklädda bäckar. Ger ifrån sig klaustrofobiska skrik. Stormvarningar.
Viljan att bemästra, besudla, förringa, förvisa. Jag känner så väl igen kodspråket. KGB:s efterlämningar: Stridsspetsarna. De tomma vapenförråden- insprängda i bergen.
Av jord är vi komna.
Under jord gräver vi oss ut.
(De ligger som begravda ljudspår i den frostskadade luften)
Och stanken av döda kroppar som hemsöker mig. Hur doftade den blöta jorden? Vari låg det friska, egentligen?
Ett ljus. Bortom periferin.Det lyser. Som ett vidöppet stjärnsår . Det lyser; faktiskt så lyser det!
Jag går. Med hudflådda steg, hög på paracetamol och kremerade minnen. Jag öppnar en flaska. Raseriet slingrar sig genom min kropp. Darrande händer. Snart mindre darriga. Snart!
Konturer skönjas. Alkoholen stiger. Upp. Upp. Upp. Formerar sig. Förintar mig. Förfinar mig.
Och tomheten som uppstår.
.
jag såg en galen man bada
i Moskvafloden
i högsommarvärmen
1966
han var spritt språngande naken
och han påminde om mig