Haväng

Jag ligger på rygg, som morgondis
Reser tid genom moln

Från ovan glimtar en uppskuren dimridå

Vi går ut på bryggan
och hoppar i den böljande himlen

Jag lägger min handduk om dina axlar
Du söker värmen från min kropp
Trär av din pansar
som förbrukad jord

Jag fångar regnbågslax åt oss
medan elden knastrar

Havssaltet stänker från ovan

Och vi drar halsbloss av varandra
som två arroganta tonåringar

Kuststaden

Du körde oss till hamnen
i din dyrbara Mercedes

Drömde att vi var några andra

“Bor vi inte i en fin stad?” kunde du säga
medan havssaltet slog mot framrutan

Mercedesen var din stolthet
En förlängning av dina vårdslösa drömmar

Och du sa

Donna Clara

Caramba

Namnen på båtarna som stod på hamnparkeringen

Varje gång vi stannade framför dem
Upprepade du deras namn

Donna Clara
Caramba

Donna Clara
Caramba

Just i den ordningen

Rus

Regnet smattrar.
I de dunkla mellanrummen står banditer och gnisslar tänder. De ser inga utrymmen att slingra sig ur. Vart de än vänder står de nedsjunkna i rakbladsbeklädda bäckar. Ger ifrån sig klaustrofobiska skrik. Stormvarningar.

Viljan att bemästra, besudla, förringa, förvisa. Jag känner så väl igen kodspråket. KGB:s efterlämningar: Stridsspetsarna. De tomma vapenförråden- insprängda i bergen.

Av jord är vi komna.

Under jord gräver vi oss ut.

(De ligger som begravda ljudspår i den frostskadade luften)

Och stanken av döda kroppar som hemsöker mig. Hur doftade den blöta jorden? Vari låg det friska, egentligen?

Ett ljus. Bortom periferin.Det lyser. Som ett vidöppet stjärnsår . Det lyser; faktiskt så lyser det!

Jag går. Med hudflådda steg, hög på paracetamol och kremerade minnen. Jag öppnar en flaska. Raseriet slingrar sig genom min kropp. Darrande händer. Snart mindre darriga. Snart!

Konturer skönjas. Alkoholen stiger. Upp. Upp. Upp. Formerar sig. Förintar mig. Förfinar mig.

Och tomheten som uppstår.

Gårdagens blues

Solen är en blodröd apelsin 
Himlen ett måleriskt bråddjup 
Den brinner 
Den droppar 
Det brinner 
Det droppar 

Jag vaknar med trögflytande ångor 
i rummet 
Ett autobahn innanför 
mitt pannben 

Jag vill inte vara här 
Vill inte vara här 
Vill vara 
men inte just här 

Och jag ser 
en strimma blod

Batikfärgade trippar och brandgula gubbar

En stund av ogrumlad oskuld
flimrar förbi
Vi känner hur himlen skälver
när råttorna sakletar i
de dolda massgravarna

Den gröna allusionen
förgiftad av fentanyl,
reavaror, autotunad falsettsång
och batikfärgade tanter,
faller ner från stratosfären och
urgröper våra symmetriska gräsmattor

Du sa alltid
att den gör sig bäst i Kalle Ankas värld
där defekterna lyser med sin frånvaro
och solnedgången aldrig saknar lyster

Nu i efterhand
är jag villig att hålla med

*

I dag vaknar jag med en
samtidsinfekterad baksmälla
Jag vet inte om jag är ute eller inne
Det gör detsamma

För värmen är immun
mot nådeansökningar och
brandgula gubbars logik

Och dronten är död sedan
1662