Jag ligger på rygg, som morgondis
Reser tid genom moln
Från ovan glimtar en uppskuren dimridå
Vi går ut på bryggan
och hoppar i den böljande himlen
Jag lägger min handduk om dina axlar
Du söker värmen från min kropp
Trär av din pansar
som förbrukad jord
Jag fångar regnbågslax åt oss
medan elden knastrar
Havssaltet stänker från ovan
Och vi drar halsbloss av varandra
som två arroganta tonåringar
Niovåningshusen slingrar sig som
skadebitna boaormar
i betongdjungeln
Bortom folkhemmets slutna portar gömmer sig
hav
skog &
ängar
och maskinen centrifugerar på
det öppna fältet
Jag försöker återfinna min röst
Den jag en gång omfamnade så stolt
Som tog de renaste av toner
och aldrig gav vika för kölden
Jag försöker dra mig till minnes hur den lät
Känner sältan från kallsuparna
Ljudvågornas vibrationer
Hur havet breder ut sig
Det finns ett skrik på botten
men det är inte mitt
Du körde oss till hamnen
i din dyrbara Mercedes
Drömde att vi var några andra
“Bor vi inte i en fin stad?” kunde du säga
medan havssaltet slog mot framrutan
Mercedesen var din stolthet
En förlängning av dina vårdslösa drömmar
Och du sa
Donna Clara
Caramba
Namnen på båtarna som stod på hamnparkeringen
Varje gång vi stannade framför dem
Upprepade du deras namn
Donna Clara
Caramba
Donna Clara
Caramba
Just i den ordningen
Jag låg i ångorna
Såna ångor ett barn inte bör inmundiga
Någon kom in
Sa: ”kom med in till mig
Här kan du inte vara”
I dag vaknar jag till en vacker solig dag
Och känner doften från nybakat mandelbröd
Regnet smattrar.
I de dunkla mellanrummen står banditer och gnisslar tänder. De ser inga utrymmen att slingra sig ur. Vart de än vänder står de nedsjunkna i rakbladsbeklädda bäckar. Ger ifrån sig klaustrofobiska skrik. Stormvarningar.
Viljan att bemästra, besudla, förringa, förvisa. Jag känner så väl igen kodspråket. KGB:s efterlämningar: Stridsspetsarna. De tomma vapenförråden- insprängda i bergen.
Av jord är vi komna.
Under jord gräver vi oss ut.
(De ligger som begravda ljudspår i den frostskadade luften)
Och stanken av döda kroppar som hemsöker mig. Hur doftade den blöta jorden? Vari låg det friska, egentligen?
Ett ljus. Bortom periferin.Det lyser. Som ett vidöppet stjärnsår . Det lyser; faktiskt så lyser det!
Jag går. Med hudflådda steg, hög på paracetamol och kremerade minnen. Jag öppnar en flaska. Raseriet slingrar sig genom min kropp. Darrande händer. Snart mindre darriga. Snart!
Konturer skönjas. Alkoholen stiger. Upp. Upp. Upp. Formerar sig. Förintar mig. Förfinar mig.
Och tomheten som uppstår.
jag såg en galen man bada
i Moskvafloden
i högsommarvärmen
1966
han var spritt språngande naken
och han påminde om mig
åkrarna
damerna med sina blodhundar
brutna löften
uppbrutna dörrar
tåget rör sig som
ett brinnande hav
konturerna
en hybrid av solnedgång och
vanvett
smetas ut i den annalkande kvällen
vi ligger på trottoaren
med en ocean innanför västen
en doft av etanol och evighet
formar en omöjlig symbios
en möjligheternas förfall
Solen är en blodröd apelsin
Himlen ett måleriskt bråddjup
Den brinner
Den droppar
Det brinner
Det droppar
Jag vaknar med trögflytande ångor
i rummet
Ett autobahn innanför
mitt pannben
Jag vill inte vara här
Vill inte vara här
Vill vara
men inte just här
Och jag ser
en strimma blod
En stund av ogrumlad oskuld
flimrar förbi
Vi känner hur himlen skälver
när råttorna sakletar i
de dolda massgravarna
Den gröna allusionen
förgiftad av fentanyl,
reavaror, autotunad falsettsång
och batikfärgade tanter,
faller ner från stratosfären och
urgröper våra symmetriska gräsmattor
Du sa alltid
att den gör sig bäst i Kalle Ankas värld
där defekterna lyser med sin frånvaro
och solnedgången aldrig saknar lyster
Nu i efterhand
är jag villig att hålla med
*
I dag vaknar jag med en
samtidsinfekterad baksmälla
Jag vet inte om jag är ute eller inne
Det gör detsamma
För värmen är immun
mot nådeansökningar och
brandgula gubbars logik
Och dronten är död sedan
1662
