det är du som solen griper
det är jag som i tungor talar
om ett ansikte utan skuggor
bortom dalen, invid den
bottenlösa baren

som en häst på gröna ängar
som en sten i uppsprätt bröstkorg
var för sig är vi densamma
men tillsammans är vi ingen

vi är
som slutet på allt liv
det liv som svävar
när resten av er
störtar

*splash*

Ofelia red i väg mitt i natten
för att inte låta sig bli upptäckt.
hon lämnade Helsingör bakom sig.
slottet stod i lågor
och hon kunde höra hur Hamlet och
hans vänner och fiender skrek som skållade grisar
när de långsamt åts upp av elden.

*

hon pejlade in en av flera stationer
på hästens inbyggda radio.
Wagners Eine-Faust-Ouvertüre genljöd genom membranet
medan hon galopperade iväg mot Verona
fast besluten om att vinna sina drömmars kärlek.

väl framme såg hon en stor folksamling ute på torget.
det visade sig vara en uppgörelse mellan två familjer.
enligt en präst som hade ställt sig bredvid henne,
handlade det om ont blod mellan familjerna
Montague och Capulet.

de båda familjerna brakade in i varandra
med en kraft som inte var av denna värld.
avhuggna lemmar slungades tvärs över torget
och flera generationers själar skulle komma att
utplånas innan de hade lämnat sina mödrars sköten.

medan blodet flödade längs med Veronas gator
fick Ofelia syn på Julia.
hon hade enbart frammanats i hennes drömmar
och hon var än mer bedårande i verkligheten.

Ofelia sprang fram till Julia och drog henne in
i en av stadens otaliga gränder.
de tittade länge på varandra.
Ofelia smekte Julias ansikte med sina fingertoppar,
drog henne intill sig och gav henne en blöt tungkyss.

“rid iväg med mig, låt oss lämna förintelsen åt
stadens barbarer”, vädjade Ofelia medan hon tryckte
Julia så hårt intill sig att hon kunde höra hennes
hjärta galoppera innanför den späda kroppen.
“världen är dömd att falla. låt oss ta språnget
innan det är försent.”

Julia tittade med frågande ögon på Ofelia
och sa: “jag förstår inte ett ord av vad du säger,
danskjävel”.

deliriumrumba har aldrig varit min vals
men min far däremot
han har gurglat skärselden med öppen mun
till den grad
att lava har runnit ut ur hans kroppsöppningar
han har legat i kvävande krämpor
kommit inspringande till mitt rum mitt i natten
sönderstucken av bålgetingar och uttröttad av
diverse bortomjordiska plågor
”är det mitt nötskal som försluter honom?” tänkte jag då
gång efter gång
”skjut mig i såna fall
här och nu:
pang!”

på andra sidan morgonen vilar en ny dag
den ligger förtöjd strax intill ärren på min rutnätspanna
den bjuder på allsköns illusioner:
nybryggt kaffe
ett glas apelsinjuice
en rykande scones
och en dag innanför arbetslivets outtröttliga silhuett

tänk om jag skulle ge illusionen en chans
iklä mig min finaste kostym och tända
rökelse på kontoret
vanilj invävd i bästa ceylonkanel
och bara låta livet passera revy

eller så fortsätter jag ligga kvar här
i soffan med min söndertrasade illusion
lyssnar till hur Amaroneflaskorna krossas mot väggen
boom,
boom,
boom!

Tidigare i dag avslutade jag Jack Kerouacs diktsamling Livet är min konst. På de avslutande sidorna bjuder Kerouac på en härlig blandning av haikus. Han beskriver Haikun som diktform på följande vis:

Haikun uppfanns och utvecklades under århundraden i Japan till en fulländad dikt med sjutton stavelser som pressade in en hel livsvision på tre korta rader. En ”västlig haiku” behöver inte bry sej om de sjutton stavelserna eftersom västerländska språk inte kan anpassa sig till den flytande stavelsertika japanskan. Jag föreslår därför att den ”västliga haikun” helt enkelt ska säga en massa på tre korta rader på vilket västerländskt språk som helst. Framför allt måste en haiku vara mycket enkel, fri från alla poetiska knep och förmå måla en liten bild och samtidigt vara lika luftig och graciös som en Vivaldipastoral.

Visst förklarar Keruac det hela galant! Jag blev oerhört inspirerad av hans beskrivning: framför allt hans uppmaning till att skrota idén om 5-7-5-stavelsemönstret i haikus skrivna på västerländska språk. Självfallet har jag kommit i kontakt med likartade tankegångar tidigare. Men när självaste Jack säger det, då är det på tiden att man tar till sig av detta faktum!

Nedan kommer jag fylla på med några egenkomponerade haikus. En av Kerouacs texter jag fastnade för är denna, som jag låter introducera denna eleganta diktform till min sida:

Dessa fåglar

därute på stängslet-

Dom ska alla dö.

/Jack Kerouac.

Skriven någon gång mellan 1956-68.

…

Ödesmatchen spelas

inför tomma läktare

en orörd skog

…

Jag förlöstes ur dig

du sa

här tar det slut

…

Stenbumlingen

ständigt denna

JÄVLA stenbumling

…

Dra dig

intill mig

en konturlös värld

…

Havsöringar jagar

efter mitt fiskedrag

som tomma magar

…

”det är bara indianer som äter giftbär”,
framhöll Viktor högfärdigt från buskaget
där han likt en Crazy Horse satt på lur
med yxan i högsta beredskap och kontemplerade
han brukade gå klädd i stormhatt och galoscher
och spänna ögonen i den symmetriska skolgården
ständigt omgiven av villfarelser och vinande fotbollar

något stod inte rätt till
var det vi brukade häva ur oss

jag minns en gång
hur jag pressade sönder bären han plockat i
min kupade hand
och tvingade ner den drypande vätskan i
hans hals

med honom

med mig

med världen

det stod inte rätt till

Här och här.
Inuti detta rutnät.
Staden i ljus.
I fallande mörker.
Famlar efter sockerdricka,
Din och min fruktan,
Sistan på cigaretten.
Invid skateboardrampen
En mosad käke.
Höganäs Mossad
Ser, hör och vet
Allt

thaigrytan var exceptionellt god.
jag menar, thaigrytan LINA lagade var exceptionellt god.
jag bidrog i sedvanlig ordning inte med mer än ett utdraget
”åååh, så gott det blev!”.
det är min styrka: att lovorda.
Lina lagar exceptionellt god mat.
och uppmuntrande ordalag är synonymt med att 
jag får en timme eller två för mig själv i soffan
fri från hemmets förpliktelser.
jag häller upp en onsdagswhisky:
’bed booze’ som det kallades i en komedi-serie jag såg häromdan.
på nyheterna bedrövas man över Myanmar.
Myanmar, slaktade muslimer och en fredspristagare utan
inre frid.
hon kan omöjligt känna inre frid.
inte jag heller.
jag ligger ju här
i soffan
mätt och belåten
utan att ha gjort ett dyft.

det finns en tid då snön bara yr
då allt av värde samlas utanför den
inglasade världen
och allt bara yr

jag lindar en tjock halsduk om
min köldskadade hals
hättan fläks upp

och jag går

jag marscherar bestämt
med blodsmak i min mun
genom stormens nålsöga
i strid med kameler och sultaner
ett regelrätt blodbad

inget lämnas åt slumpen
inget åt sitt öde

när ingen längre tror på annat än tv-sända
knullhotell i Mexiko och digitala äppelodlingar,
avsäger jag mig mitt medborgarskap

jag går
med
hudflådda
fötter

borrar ner sulorna i den kompakta snön

medan allt bara yr
runt stelfrusna snöleoparder

de frågar
om jag nånsin blev förlöst
och jag svarar att
det är alltför kallt där ute
för att känna efter