4/4

då tiden var inne kastade solen sina strålar över gatans fotavtryck: dessa fallfärdiga hus av damm. hon som en gång stapplade fram på stadens gator, våra gator. han som eftergivet följde hennes fotspår. kråkorna och deras porösa ägg. det knastrar under fotsulorna när vi dricker gårdagen. allt är sig likt. klockorna vrids åt motsatt håll. fåglarnas tystnad låter sig vänta. nu, bara en timme från att diset träder in. steriliserade drömmar.

Haväng

Jag ligger på rygg, som morgondis
Reser tid genom moln

Från ovan glimtar en uppskuren dimridå

Vi går ut på bryggan
och hoppar i den böljande himlen

Jag lägger min handduk om dina axlar
Du söker värmen från min kropp
Trär av din pansar
som förbrukad jord

Jag fångar regnbågslax åt oss
medan elden knastrar

Havssaltet stänker från ovan

Och vi drar halsbloss av varandra
som två arroganta tonåringar

Kuststaden

Du körde oss till hamnen
i din dyrbara Mercedes

Drömde att vi var några andra

“Bor vi inte i en fin stad?” kunde du säga
medan havssaltet slog mot framrutan

Mercedesen var din stolthet
En förlängning av dina vårdslösa drömmar

Och du sa

Donna Clara

Caramba

Namnen på båtarna som stod på hamnparkeringen

Varje gång vi stannade framför dem
Upprepade du deras namn

Donna Clara
Caramba

Donna Clara
Caramba

Just i den ordningen

Rus

Regnet smattrar.
I de dunkla mellanrummen står banditer och gnisslar tänder. De ser inga utrymmen att slingra sig ur. Vart de än vänder står de nedsjunkna i rakbladsbeklädda bäckar. Ger ifrån sig klaustrofobiska skrik. Stormvarningar.

Viljan att bemästra, besudla, förringa, förvisa. Jag känner så väl igen kodspråket. KGB:s efterlämningar: Stridsspetsarna. De tomma vapenförråden- insprängda i bergen.

Av jord är vi komna.

Under jord gräver vi oss ut.

(De ligger som begravda ljudspår i den frostskadade luften)

Och stanken av döda kroppar som hemsöker mig. Hur doftade den blöta jorden? Vari låg det friska, egentligen?

Ett ljus. Bortom periferin.Det lyser. Som ett vidöppet stjärnsår . Det lyser; faktiskt så lyser det!

Jag går. Med hudflådda steg, hög på paracetamol och kremerade minnen. Jag öppnar en flaska. Raseriet slingrar sig genom min kropp. Darrande händer. Snart mindre darriga. Snart!

Konturer skönjas. Alkoholen stiger. Upp. Upp. Upp. Formerar sig. Förintar mig. Förfinar mig.

Och tomheten som uppstår.