Har du hört om Kerouac – Kerouac! – strömmar ur Ulf Lundell genom mina högtalare ut i det rum som jag sedan länge lämnat eftersom jag var på väg långt innan Lundell slog sig ner i den Österlenska myllan och drack sig as kalas på vin samtidigt som han plockade ut sin Aston Martin ur garaget för att fylla på vindepåerna i Simrishamn och hade oturen att på vägen stöta på en polisbil vars innandöme ville att han skulle blåsa i ett plaströr tunnare än överarmen på en thailändare Och eftersom jag själv dricker (betydligt) mer än vad nöden kräver kan jag inte sitta med i folktribunalen och spotta och hytta åt allt som är dekadent och vanställt i denna värld eftersom jag då öppet skulle erkänna att jag aldrig hört om Kerouac – Kerouac! för det har jag ju och i flera avseenden befinner jag mig i de mest bortglömda av ökenområden i Mexiko med meskalinets magiska molekyler bubblandes innanför min hud Och medan domarna står ute på gården i sina svarta kappor och gräver meterdjupa gropar som vi alla en dag ska falla ner i väljer jag att låta galenskapen förblinda mig fullständigt Jag fyller groparna med min billiga blended Whisky som jag köpte i Helsingør och tillsätter all världens narkotikaklassade preparat För vi behöver inte leta utanför de receptfria domänerna för att inse att världen är lika galen som den är bortglömd.

Klockan är 00:18
Mina texter utspelar sig oftast vid den här tiden
Det är då världen ligger under täcke,
drömmer om jordbävningar i New York,
om syrsors symfonier i Tanger

Jag lyssnar på Jazz
John Coltrane för att vara exakt
Soul eyes för att vara retsamt specifik

Jag finns
alltså är jag
Jag är
alltså var jag

Snön har fallit och du är redan här.

Jag känner inte längre igen mig själv.

Du säger att jag inte heller känner igen mig själv.

Radion. Du vrider på reglaget. Söker den rätta frekvensen.

I den skorrande kakafonin hörs ett okänt språk.

Ryska? Det måste vara ryska. Kan inte vara något annat.

Det är 1993. Jag har hunnit fylla 8 år.

Det var här allt började.

Strax intill det närbelägna slutet.

Vi bodde vägg i vägg. Kunde höra varandra

genom de tunna lägenhetsväggarna. 

Vi kupade våra händer. Knackade mot de blommiga tapeterna.

Knack-knack-knack.

Vem där?

Tänk om solen var en illusion

Om allt det vi upplevt tillsammans i staden

inte varit något annat

än en köldskadad hägring

En gång gick jag genom centrala Helsingborg

Det var högsommarvärme

Syrsorna landade på de feta männen i nätbrynja

som alltid satt på uteserveringarna och drack 

avslaget kaffe

En efter en efter en

landade dessa bibliska varelser på 

de feta männen i nätbrynja

Och jisses vad de skrek!

De slog vilt omkring sig med sina stora,

otympliga arbetarlabbar 

Syrsorna flög in i en strid ström

En efter en landade de på 

de feta männen i nätbrynja

Bet dem

Snirklade sig in under deras nätbrynjor

Dränkte sig i kaffekopparna

Ja, så vedervärdiga var de

att de feta männen i nätbrynja nog önskade

att allt bara var en otäck dröm

Och hade solen varit en illusion

hade varken syrsorna 

eller männen i nätbrynja undrat 

vad som komma skall

Hamnvakten har gått hem för kvällen

Det är jag och mina grabbar

VI smyger oss fram

Klättrar upp på den kalla hamnkranen

Smeker dess kropp

som de kvinnor vi varje natt drömmer om

att få vidröra

Tittar ut över ett stilla Öresund

Det spegelblanka vattnet

Stjärnorna gömmer sig långt där nere

Det är bara att hoppa i

Om nätterna tänker jag ofta på Jacques 
’Undrar vad Jacques gör i detta nu’, 
kan jag komma på mig själv 
med att undra 
Jacques skrev en gång 
att han levde i Malmö 
i en vardagsvärld, den enda värld 
han visste utseendet på 
För Jacques var Malmö världen på jorden 
Det var där betonghusens fönster lyste som 
himlastjärnor över Lindängen 
Det var där en ung narkoman kunde skjuta upp 
i Kungsparken 
– Needle park- 
utan att tuggas sönder av gentrifieringens 
spänstiga käkar 
I det domedagskluster vi en gång kallade Malmö 
fanns en gång en man vid namn Jacques 
Han utstrålade ett nattmörker 
som bara går att se 
i gatlyktans sken 

Natten 
sprider sig tungt 
Ankorna har slutat väsnas 
Skördetröskorna går på tomgång 
och vägarna gapar tomma 
som övergivna frostfält 
Det som fanns i går 
är nu en blek kopia 
av morgondagen

gick in i

ödehuset

När minnena kom till mig

valde jag mörkret

Jag ville inte utsätta mig själv

eller eller dig

för det som gömmer sig

bortom gårdagen

Jord under mina naglar,

en halv flaska Armagnac,

en halvt upprökt cigarr

Morgondagen

ser ut att vänta