Massajmamman

i mitten av den ensliga savannen
med en heroinspruta i armvecket
och ett försmäktande lejon i sitt knä.

hon stryker sin vän över manen
och tänker på alla Starbucks som i detta nu
etablerar sig i New York city.

hon tänker på förslutna fönster,
portar och dörrar och en avvecklad slum
utan betydelsebärande riktmärken.

hon absorberar ruset
bruset från den dammiga bandspelaren
med Neil Youngs hjärtvibrationer.
förseglar sitt guldhjärta och bär sina
läppar som den börda hon är.

Källarhåls-fragment

Som ett fyrtorn i dimman
står färglösa skuggor upp
mot sjöfararna

Och som en återvändande
soldat från Dunkerque
föreställer jag mig
hur grinden till vårt hem öppnas

Och som en sval höstdag i oktober
stryker hon mig längs med kinden
innan hon ger sig av

Och som en schackspelare i Oran
sitter jag och tänker
att det är synd om människorna

Och som en ängel med avklippta vingar
önskar jag att bartendern
bjuder på den första
och den sista ölen

innan han ber mig gå

ut

i den brinnande
nattsolen

Höganäs boardwalk

i min hemstad har vi fått en boardwalk.
när jag nu närmar mig staden efter 15 års frånvaro,
ser jag hur vågorna skvalpar mot denna tillbyggnad i trä.
lattemammorna går på boardwalken med sina barnvagnar
utan rädsla för att underlaget ska ge vika
av saltvattnets erosion.
de litar blint på stadens borgerlighet.
de tror att boardwalken, restaurangerna, saluhallen
och sommargästerna är en del av ett givet naturtillstånd.

vågorna sköljer in med kraften av
en havsörns vingslag, och de tror att allt innanför deras synfält
är bestående.

de tror på italienska pastarecept.
de tror på surdeg som byggnadsmaterial.
de tror på att slingra olivolja runt det värdefulla,
att markera det önskvärda.
de tror på modernistiska höghus i betong.
de tror inte på de rödlistade jätteräkorna i sushibaren.
de tror på lokalpolitikernas framtidsvisioner.
de tror på infrastrukturen innanför sina barns bröstkorgar.
de tror på hamnkranens hantering av nästkommande leverans.
de tror på allt som inryms utanför den nedgångna kyrkan i Brunnby.
de tror på rivning och rasering.
de tror på att utrota det sjuka och ersätta gammalt med friskt.

de tror på sjömansbegravning

av stadens tidigare arbetare,
sunkpubarna,
problemskolorna,
torghandeln,
alkoholisterna i Kapsylparken,
de mindre levnadskraftiga fotbollsföreningarna,
de överflödiga grönområdena,
folkparken,
konditorierna
och
fabriksskorstenarna.

de är det nya Höganäs.
de är staden som har fått en boardwalk.
och vi som minns, vi ligger under träplankorna
och hör vattnet skvalpa.
känner hur saltet angriper våra nakna kroppar
innan det når stadens nya ansikte.