ibland brister det
änglar och demoner spelar sin serenad
stentvättade album och övergivna flygterminaler tränger sig in
innanför hans kluvna kapillärer

ibland landar kråkorna utanför hans fönster
formerar sig längs med elledningen
ljuvligt, skört
fulländat

Som ett fyrtorn i dimman
står färglösa skuggor upp
mot sjöfararna

Och som en återvändande
soldat från Dunkerque
föreställer jag mig
hur grinden till vårt hem öppnas

Och som en sval höstdag i oktober
stryker hon mig längs med kinden
innan hon ger sig av

Och som en schackspelare i Oran
sitter jag och tänker
att det är synd om människorna

Och som en ängel med avklippta vingar
önskar jag att bartendern
bjuder på den första
och den sista ölen

innan han ber mig gå

ut

i den brinnande
nattsolen

det sägs att
de bästa
dikterna skrevs i
sanden
och numera
är borta
med
vågorna

varje dag
förevigas
jag i dina
klarblå ögon

och det är
ett under
att du
orkar med
mig

som vågorna
mäktade med
orden

i min hemstad har vi fått en boardwalk.
när jag nu närmar mig staden efter 15 års frånvaro,
ser jag hur vågorna skvalpar mot denna tillbyggnad i trä.
lattemammorna går på boardwalken med sina barnvagnar
utan rädsla för att underlaget ska ge vika
av saltvattnets erosion.
de litar blint på stadens borgerlighet.
de tror att boardwalken, restaurangerna, saluhallen
och sommargästerna är en del av ett givet naturtillstånd.

vågorna sköljer in med kraften av
en havsörns vingslag, och de tror att allt innanför deras synfält
är bestående.

de tror på italienska pastarecept.
de tror på surdeg som byggnadsmaterial.
de tror på att slingra olivolja runt det värdefulla,
att markera det önskvärda.
de tror på modernistiska höghus i betong.
de tror inte på de rödlistade jätteräkorna i sushibaren.
de tror på lokalpolitikernas framtidsvisioner.
de tror på infrastrukturen innanför sina barns bröstkorgar.
de tror på hamnkranens hantering av nästkommande leverans.
de tror på allt som inryms utanför den nedgångna kyrkan i Brunnby.
de tror på rivning och rasering.
de tror på att utrota det sjuka och ersätta gammalt med friskt.

de tror på sjömansbegravning

av stadens tidigare arbetare,
sunkpubarna,
problemskolorna,
torghandeln,
alkoholisterna i Kapsylparken,
de mindre levnadskraftiga fotbollsföreningarna,
de överflödiga grönområdena,
folkparken,
konditorierna
och
fabriksskorstenarna.

de är det nya Höganäs.
de är staden som har fått en boardwalk.
och vi som minns, vi ligger under träplankorna
och hör vattnet skvalpa.
känner hur saltet angriper våra nakna kroppar
innan det når stadens nya ansikte.

73 reste Ville
till Mallorca.

han gick på
grisfester, bodde i ett
massivt betongkomplex,
silade havssaltet mellan
sina tänder

och

lät ena pungkulan
oberört hänga utanför
de åtsittande Speedosen.

de håriga spanjorerna
lärde honom allt
om att slicka
de blonda kvinnorna
ner i brygga,

förföriskt invagga dem
i falsk trygghet
och tillaga deras sköten
i samma fond som
deras mödrars
Ropa vieja en gång
låg och skvalpade i.

*

en dag
då fiskmåsarna hade
slutat skrika och
bodegorna låg i dvala,
såg Ville något märkligt.

på en sten satt
en hipster i figursydd
kostym och knappade på
sin Macbook.

han skickade obskyra
meddelanden via
videolänk
och dokumenterade sin
dåtid inför en streamad 2000-tals- publik.

Ville tittade förbryllat ner
på sitt polaroid-fotografi
som låg kantstött i hans
darrande handflata.

fotografiet var taget i
en källare och
föreställde en grisfest som
aldrig hade för avsikt
att ta slut:

en man i sombrero
dansade limbo,
en kvinna kysste
den döda grisen
över trynet

och runtomkring rörde
sig tidsresenärerna till
tonerna av Brazil
på xylofon.

*

fotografiet återgav inte
verkligheten såsom hipsterns
datorskärm gjorde.

men det hade ändå
ett värde.

allt det där som
hände för
snart femtio år
sedan

och som nu riskerar
att falla i
retuscherad glömska.