Senast jag stötte på Michelle kom jag i kontakt med tiden. Det var en säregen känsla. Jag kan inte riktigt erinra mig om exakt vilken tid det var.Troligtvis någon gång förra månaden, eller om det var för ett halvår sen. Kanske att det var tidigt 90-tal; min tidsuppfattning är inte den bästa, kan jag tillägga. Jag kan heller inte ta gift på att det var en tid som någonsin var min. Tiden har sällan varit min. Jag var en del av tiden, så mycket kan jag säga. Tiden fanns inuti mig (den fins inuti oss alla, vare sig vi vill det eller ej). Men jag tror mig aldrig ha tillhört den. Och den har aldrig tillhört mig.

Jag var ordentligt dum mot Michelle de sex år vi tillbringade tillsammans i grundskolan. Fullständigt hänsynslös, om jag tänker efter. Du och jag förnekade henne. Låtsades att hon inte fanns. Varför? För att hon kom med orena kläder till skolan? För att det gick rykten om hennes storasyster, att hon sålde sig själv på parkeringen till de gula hyreshusen? Att pappan luktade ingrodd svett och hade gått klädd i samma träningsoverall så länge någon kunde minnas? Att lillbrorsan lockade till sig kvarterets små barn, tvingade in dem i soprummet, fick dem att göra saker mot deras vilja? Ärligt talat vet jag inte om det låg någon sanning i något av detta. Om det hade någon betydelse för hur illa vi behandlade henne.

Vi träffades en gång, jag och Michelle. När vet jag inte. Bara att det var långt efter grundskoleåren: den tid vi tvingats genomleva tillsammans i en gul tegelbyggnad från sjuttiotalet. Jag bad redan då om hennes förlåtelse. Det var oklart om hon gav mig den. Jag kan åtminstone trösta mig med att du var betydligt värre. Din hänsynslöshet saknade gränser. Hon sa att hon hade träffat dig i Helsingborg för inte särskilt länge sen. Att du satt mot en betongvägg inne på Knutpunkten, utslagen och nedsupen. En nätt doft av urin och utnötta skor; de orden beskrev hon dig med.

Michelle hade gått fram till dig och frågat om du kände igen henne. Du hade stirrat på henne med grumliga ögon, fullständigt ovetandes om vem det var du hade framför dig. Men efter en stund lyckades du gräva fram henne ur minnesbanken. Och du bjöd på ett sparsamt leende medan du sökte få grepp om tid och rum.

Michelle sa att hon hade frågat dig om du visste vilken smärta du åsamkat henne under de där åren. Om du kom ihåg att du hade tagit hennes kritor: de kritor hon hade fått av sina föräldrar i spontanpresent dagen innan. Som skulle vara en tidig julklapp, trots att det bara var september månad. Michelles föräldrar brukade, som du kanske minns, ge henne presenter lite då och då under året, men aldrig på julafton. De kunde nämligen aldrig veta om de hade pengar när julen stod vid dörren, och då var det bättre att inte göra henne och hennes syskon besvikna. Hur du hade slitit åt dig dem, knäckt dem mitt itu framför näsan på henne, inför klassen. Hon frågade om du mindes att du hade kastat kritresterna på henne, att du i samma veva kallade henne horunge och sa att hennes mamma var en fylltratt och att hennes äldsta syrra var ett sprutluder som sålde sin fitta för en femma på parkeringen till de gula hyreshusen.

Enligt Michelle mindes du inget av det här, men att du mer än gärna bad om förlåtelse om du nu hade gjort henne orätt. Michelle frågade varför du hade behandlat henne som skit. Du ska ha sagt att svaret var enkelt, nämligen att du själv aldrig hade fått några kritor av dina föräldrar. 33 år och skrumplever. Det var vad som fanns kvar av dig. Du hade supit på daglig basis sen studenten 04. Du sa att du kände en befrielse när din far hade hängt sig två dagar efter att du hade tagit studenten med undermåliga betyg från handelsprogrammet. Att den som ingenting längre har slipper frukta morgondagen.

Först kände Michelle hur en euforisk känsla steg inom henne. Hon sa att hon njöt av att se dig där, på den kalla marken, halvt liggandes i ditt eget piss. Hur klassens coola kille nu inte var mer än en spillra av sitt forna jag.

Men sen trädde något annat fram. Plötsligt hatade hon dig inte längre. Hon kunde inte tänka sig att förlåta dig, men hatet fanns inte längre där. I detta ögonblick hade Michelle insett att det förflutna inte var något annat än förfluten tid, en betydelselös passage genom en än mer betydelselös livstid. Denna insikt var en befrielse, sa hon. Inte ens den halvt alkoholiserade mamman, som hon hade bott tillsammans med i de gula hyreshuslängorna, och som hellre lade sina pengar på röda Prince än den månatliga tjugokronorssedeln till Michelles skolresa, bar på skulden. Michelle kom aldrig iväg med oss andra till Stockholm på skolresa. Hon var den enda av oss tjugo som inte kom hem med bilder på Vasaskeppet och det kungliga slottet. Men inte ens det hade någon betydelse längre. Allt var fullständigt meningslöst.

Jag frågade om hon trots allt ändå inte hade förlåtit dig. Hon sa att hon hade tänkt göra det innan hon gick. Men efter att hon avslutat sin utläggning hade du sjunkit ihop mot den kala stenväggen. Hon minns hur flaskan gled ur din hand. Det var en Explorer med lätt nött etikett, sa hon. Inte för att det har någon betydelse. Jag tänkte bara att du ville veta.

 Sen gick hon. Hon skulle med tåget till Norrköping. Hon sa att hon hade ett nytt liv där.

Jag gick hem till mig. Knäckte en Carlsberg jag hade köpt med hem från Helsingör dagen innan.

Jag älskar att ta färjan över sundet. Köpa mig en Tuborg grøn och två röda pølser. Sätta mig på däck. Se hur vågorna slår mot skrovet. Därifrån kan jag betrakta staden från håll. Påminna mig om att tiden lurar där ute.

.