Michelle

Tiden är en rymdkapsel. En gång slog den ner här på jorden, planterade sina rötter och startade all galenskap. Eller var det jorden som tittade ut ur tidens sköte? Jag är inte helt säker på den saken. Men någonting inträffade; så mycket kan vi konstatera.

I vilket fall är tiden omfångsrik. Den är ett oändligt hav. Den är havssaltet uppsamlat i ett litet, timitt timglas. Och trots att det är ett begränsat transparent rum som tiden inryms i, stannar den kvar där, utan att känna sig frihetsberövad. Tiden gör sig aldrig besvärad över att den inte får någon egentid. Den känner sig aldrig åsidosatt trots att den vet att det finns en annan tid som en dag kommer ersätta den, göra den överflödig. 

Ibland går tidsglaset sönder, och saltet sipprar ut. Ett och annat saltkorn lägger sig framför dina ögon. Du plockar upp dem med dina åldrade händer och söker skönja de minnesfragment som ligger inbäddade inuti dem. Somliga dagar kan du känna hårda, osymmetriska korn mellan dina fingrar. Andra dagar gömmer sig något annat: något du troligtvis har försökt dig på att förtränga.

 Ett av dessa saltkorn innehöll Michelle. Exakt när det var jag senast stötte ihop med henne kan jag inte riktigt erinra mig om. Troligtvis någon gång förra månaden, eller om det var för ett halvår sen; min tidsuppfattning är inte den bästa, kan jag tillägga. 

Jag hade varit ordentligt dum mot henne under våra sex år tillsammans i grundskolan. Jag hade utsatt henne för det mest vedervärdiga av brott: att förneka hennes existens. 

Vi träffades för ett antal år sedan och jag bad redan då om hennes förlåtelse. Det var oklart om hon gav mig den. Och det gör ont: Visst fan gör det ont att behöva leva med något sådant. Men jag kan i åtminstone trösta mig med att Jonas var betydligt råare mot henne under vår gemensamma skoltid. Hon sa att hon hade träffat honom i Helsingborg för inte särskilt länge sen. Han satt mot en betongvägg inne på Knutpunkten, ordentlig nedsupen och utslagen. En nätt doft av urin och med nedgångna skor; så beskrev hon honom.

Michelle hade gått fram till honom och frågat om han kände igen henne. Han hade tittat frågande på henne. Han hade inte den blekaste aning om vem det var han hade framför sig. Men efter en stund lyckades han gräva fram henne ur sitt undermedvetna. Han bjöd på ett sparsamt leende medan han försökte få grepp om tid och rum.

Michelle frågade om han mindes vad han hade utsatt henne för under skoltiden. Hon frågade om han mindes att han hade tagit hennes kritor – de kritor hon hade fått av sina föräldrar i spontanpresent dagen innan (i Michelles familj delade man nämligen inte ut julklappar eftersom man aldrig visste om pengarna skulle räcka när december närmade sig. I stället fick hon och hennes tre syskon små presenter lite då och då, för att kunna hålla glöden uppe). Hon frågade om han kom ihåg att han med sitt hånfulla flin utsmetat över sitt självgoda ansikte hade knäckt kritorna framför näsan på henne, inför klassen. Hon frågade om han minns att han hade kastade kritresterna på henne, att han i samma veva kallade henne horunge och sa att hennes mamma var en fylltratt och att hennes äldsta syrra ett sprutluder som sålde sin fitta för en femma inne på Knutpunkten, den plats som nu visade sig vara hans egen hemvist.

Enligt Michelle mindes han inget av detta, men han bad mer än gärna om förlåtelse om han nu hade gjort henne orätt. Michelle frågade varför han hade behandlat henne som skit. Han sa att det berodde på att han själv varken fick kritor eller julklappar och att det gjorde honom vansinnig att klassens minst privilegierade hade sånt han bara kunde drömma om. 33 år och skrumplever. Det var vad han sa att han hade kvar av sig själv. Han hade supit på daglig basis sen studenten 04. Han sa att han kände en befrielse när hans far hade hängt sig två dagar efter han gick ut med den vita studentmössan och undermåliga betyg från handelsprogrammet. Så om han hade varit dum mot henne hade han fått betala ett högt pris för det. Åtminstone hade priset varit högt. Det var i alla fall vad han sa, enligt Michelle.

Först kände Michelle hur en euforisk känsla steg inom henne. Hon sa att hon njöt av att se honom där, på den kalla marken, halvliggandes i sitt eget piss.

Men sen trädde något annat fram. Hon hatade honom plötsligt inte längre. Hon kände inte för att förlåta honom, men hatet fanns inte längre där. I detta ögonblick hade Michelle insett att det förflutna inte var något som hon allena kunde råda över. Denna insikt var en befrielse, sa hon. Inte ens den halvt alkoholiserade mamman, som hon bodde tillsammans med i de gula hyreshuslängorna och som hellre lade sina pengar på röda Prince än den månatliga tjugokronorssedeln till Michelles skolresa, bar på skulden. Michelle kom aldrig iväg med oss andra till Stockholm på skolresa. Men inte ens det hade någon betydelse längre. 

Jag frågade om hon trots allt hade förlåtit honom. Hon sa att hon hade tänkt göra det innan hon gick. Men efter att hon hade avslutat sin utläggning hade Jonas sjunkit ihop mot den kala stenväggen. Hon minns hur flaskan gled ur hans hand. Det var en Explorer med nött etikett, sa hon. Hur nu en etikett kunde vara nött på en nyköpt flaska.

 Sen gick hon. Hon skulle med tåget till Norrköping. Hon sa att hon hade ett nytt liv där.

Själv gick jag hem och knäckte en Carlsberg som jag hade köpt med mig hem från Helsingör. Det låg sand på hallgolvet. Så här års är det nästintill omöjligt att undslippa det . 

Samma dag som jag stötte på Michelle hade jag nämligen tagit bussen från Helsingör till Hornbaek och lagt mig på stranden. Stränderna på den danska sidan är betydligt bättre. Sanden är mer finkornig, inte lika lerig som den är på den svenska sidan av sundet.

När jag skulle gå upp ur soffan för att hämta ännu en burk, upptäckte jag att sanden hade en speciell lyster. Lite varstans blänkte små vita saltkorn. Detta otyg får man alltid med sig från stranden under sommarhalvåret. Det är oundvikligt, tänkte jag. Vid den här tiden rinner sanden och saltet alltid ut. Alltid. Och man vet varken ut eller in.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s