Michelle

Senast jag stötte på Michelle kom jag i kontakt med tiden. Jag kan inte riktigt erinra mig om exakt vilken tid det var.Troligtvis någon gång förra månaden, eller om det var för ett halvår sen. Kanske rentav under tidigt 90-tal; min tidsuppfattning är inte den bästa, kan jag tillägga. Jag kan heller inte ta gift på att det var en tid som någonsin var min. Tiden har sällan varit min. Jag var en del av tiden, så mycket kan jag säga. Men jag tror mig aldrig ha tillhört den. Och den har aldrig tillhört mig.

Jag hade varit ordentligt dum motMichelle under våra sex år tillsammans i grundskolan. Fullständigt förnekat henne. Låtsats som hon inte fanns. Och varför då? För att hon kom med orena kläder till skolan? För att det gick rykten om hennes storasyster, att hon sålde sig själv på parkeringen till de gula hyreshusen?

Vi träffades för ett antal år sedan och jag bad redan då om hennes förlåtelse. Det var oklart om hon gav mig den. Och det gör ont: Visst fan gör det ont att behöva leva med något sådant. Men jag kan åtminstone trösta mig med att Jonas var betydligt råare mot henne under vår gemensamma skoltid. Hon sa att hon hade träffat honom i Helsingborg för inte särskilt länge sen. Han satt mot en betongvägg inne på Knutpunkten, nedsupen och utslagen. En nätt doft av urin och utnötta skor; exakt så beskrev hon honom.

Michelle hade gått fram till Jonas och frågat om han kände igen henne. Han hade tittat frågande på henne, fullständigt ovetandes om vem han hade framför sig. Men efter en stund lyckades han gräva fram henne ur sitt undermedvetna. Han bjöd på ett sparsamt leende medan han försökte få grepp om tid och rum.

Michelle frågade om han mindes vad han hade utsatt henne för under skoltiden. Hon frågade om han mindes att han hade tagit hennes kritor – de kritor hon hade fått av sina föräldrar i spontanpresent dagen innan (i Michelles familj delade man nämligen inte ut julklappar eftersom man aldrig visste om pengarna skulle räcka när december närmade sig. I stället fick hon och hennes tre syskon små presenter lite då och då, för att kunna hålla glöden uppe). Hon frågade om han kom ihåg att han med sitt hånfulla flin utsmetat över sitt självgoda ansikte hade knäckt kritorna framför näsan på henne, inför klassen. Hon frågade om han minns att han hade kastade kritresterna på henne, att han i samma veva kallade henne horunge och sa att hennes mamma var en fylltratt och att hennes äldsta syrra ett sprutluder som sålde sin fitta för en femma på parkeringen till de gula hyreshusen.

Enligt Michelle mindes han inget av detta, men han bad mer än gärna om förlåtelse om han nu hade gjort henne orätt. Michelle frågade varför han hade behandlat henne som skit. Han sa att det berodde på att han själv varken fick kritor eller julklappar och att det gjorde honom vansinnig att klassens minst privilegierade hade sånt han bara kunde drömma om. 33 år och skrumplever. Det var vad han hade kvar av sig själv. Han hade supit på daglig basis sen studenten 04. Han sa att han kände en befrielse när hans far hade hängt sig två dagar efter han gick ut med den vita studentmössan och undermåliga betyg från handelsprogrammet. Att den som ingenting längre har slipper frukta morgondagen.

Först kände Michelle hur en euforisk känsla steg inom henne. Hon sa att hon njöt av att se honom där, på den kalla marken, halvliggandes i sitt eget piss.

Men sen trädde något annat fram. Plötsligt hatade hon honom inte längre. Hon kände inte för att förlåta honom, men hatet fanns inte längre där. I detta ögonblick hade Michelle insett att det förflutna inte var något som hon allena kunde råda över. Denna insikt var en befrielse, sa hon. Inte ens den halvt alkoholiserade mamman, som hon bodde tillsammans med i de gula hyreshuslängorna och som hellre lade sina pengar på röda Prince än den månatliga tjugokronorssedeln till Michelles skolresa, bar på skulden. Michelle kom aldrig iväg med oss andra till Stockholm på skolresa. Men inte ens det hade någon betydelse längre.

Jag frågade om hon trots allt hade förlåtit honom. Hon sa att hon hade tänkt göra det innan hon gick. Men efter att hon avslutat sin utläggning hade Jonas sjunkit ihop mot den kala stenväggen. Hon minns hur flaskan gled ur hans hand. Det var en Explorer med lätt nött etikett, sa hon.

 Sen gick hon. Hon skulle med tåget till Norrköping. Hon sa att hon hade ett nytt liv där.

Jag gick hem till mig. Knäckte en Carlsberg jag hade köpt med hem från Helsingör dagen innan.

Jag älskar att ta färjan över sundet. Köpa mig en Tuborg grøn och två röda pølsar. Sätta mig på däck. Se hur vågorna slår mot skrovet. Därifrån kan jag betrakta staden från håll. Påminna mig om att tiden har sin gång.

.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s