Ni kanske undrar vad jag gör här.

Varför jag fortfarande rör mig i denna stad

bland medeltida hus och utnött gatsten.

Kanske undrar ni om jag aldrig tröttnar

på kyrkornas skälvande klockringningar.

De miljömedvetna cyklisterna

som viner förbi.

Skärvorna från nittiotalet:

caféerna med överfulla askfat

de gamla replokalerna

de vilsna männen i helskägg

med Kapitalet fastkilad under armen.

För er var denna stad inte mer än ett tillfälligt nedslag.

En betald bostadsrätt inne i centrum

som sålde sig själv efter några år.

Ett obetydligt led i metamorfosen.

För mig var det världens längsta resa.

Och jag känner än i dag

hur mina svedda vingar värker.