kan du ta en smäll, 
en sån där redig käftsmäll 
som ger din spruckna läpp smaken av 
förmultnade körsbär, 
utan att du faller i gråt? 

kan du göra en armhävning utan att behöva 
sjukskriva dig dagen efter till följd av träningsvärk? 

kan du ta fajten om ett gäng Adidas-riddare slänger 
okvädesord efter dig på väg hem från Netto? 

kan du leva med att du aldrig kommer få ihop 
kontantinsatsen till den där innerstadslägenheten? 

kan du läsa en dikt som inte handlar om medelklasstristess 
och fräscha kvinnor som trånar efter skröpliga kulturmän? 
såna män vars kulor hänger långt ner från kroppen 
och skrapar mot asfalten när de går 

vågar du påstå offentligt att Charles Bukowski var ett fyllesvin 
men att han åtminstone såg världen med nyktra ögon? 

har du modet att dra två vinare efter jobbet en fredagskväll 
och erkänna för dig själv att smaken är sekundär? 

tänk efter 
riktigt noga! 

När jag skriver detta lyssnar jag på Velvet underground- 
”Lonesome cowboy Bill”- 
och har tre Tuborg innanför bröstet 

och jag känner att jag hade tagit vem som helst av er 
att jag är helt jävla oslagbar