På buss 219 mot Helsingborg.
Denna ständiga längtan bort
Jag brukade luta pannan mot den kalla glasrutan.
Betrakta hur asfalten fläktes upp av farten.
Mitt huvud rullade på vägen
som ett femte hjul.
Ofta undrade jag
om jag nånsin skulle komma hem
igen.
Otidsenlig poesi 
Lysande här Henke!! Diktbilden är stabil och kompakt – man är kvar i bussen, kvar inuti huvudet! Som ständig klangletare framträder först de ”suckande” u-ljuden i de fem första raderna, och de krasande ljuden i ”…glasrutan. Betrakta hur asfalten fläktes upp av farten” vilket stärker bilden ännu mer. Mycket gott!
GillaGillad av 1 person
Tack så innerligt Stefan! Dina ord värmer. Alltid givande att få ta del av ditt klangletande 😊
Hur går det med ditt skrivande? På g med en ny diktsamling?
GillaGillad av 1 person
Skrivandet trevar sig sakta framåt – fem ”färdiga” samlingar ligger och puttrar – men har inte sänt iväg ngt ännu – , två är på skissplanet – ett slags skumt äventyrsepos & ett om väldigt fuktiga ökenfäder & -mödrar, och ett översättningsprojekt på gång + lite skrivande till ett jazz/konst/dikt-gig i mitten av mars.
GillaGillad av 1 person
Kreativiteten flödar ser jag:) Kul att se!
GillaGillad av 1 person
Japp, det gäller bara att röja så att det finns tid ; )
GillaGilla