Regnet smattrar.
I de dunkla mellanrummen står banditer och gnisslar tänder. De ser inga utrymmen att slingra sig ur. Vart de än vänder står de nedsjunkna i rakbladsbeklädda bäckar. Ger ifrån sig klaustrofobiska skrik. Stormvarningar.

Viljan att bemästra, besudla, förringa, förvisa. Jag känner så väl igen kodspråket. KGB:s efterlämningar: Stridsspetsarna. De tomma vapenförråden- insprängda i bergen.

Av jord är vi komna.

Under jord gräver vi oss ut.

(De ligger som begravda ljudspår i den frostskadade luften)

Och stanken av döda kroppar. De hemsöker mig. Hur doftade den blöta jorden? Vari låg det friska, egentligen?

Ett ljus. Bortom periferin.Det lyser. Som ett vidöppet stjärnsår . Det lyser; faktiskt så lyser det!

Jag går. Med hudflådda steg, hög på paracetamol och kremerade minnen. Jag öppnar en flaska. Raseriet slingrar sig genom min kropp. Darrande händer. Snart mindre darriga. Snart konturlös.

Snart!