En stund av ogrumlad oskuld
flimrar förbi
Vi känner hur himlen skälver
när råttorna sakletar i
de dolda massgravarna
Den gröna allusionen
förgiftad av fentanyl,
reavaror, autotunad falsettsång
och batikfärgade tanter,
faller ner från stratosfären och
urgröper våra symmetriska gräsmattor
Du sa alltid
att den gör sig bäst i Kalle Ankas värld
där defekterna lyser med sin frånvaro
och solnedgången aldrig saknar lyster
Nu i efterhand
är jag villig att hålla med
*
I dag vaknar jag med en
samtidsinfekterad baksmälla
Jag vet inte om jag är ute eller inne
Det gör detsamma
För värmen är immun
mot nådeansökningar och
brandgula gubbars logik
Och dronten är död sedan
1662
Otidsenlig poesi 
HA!!! Det där fantastiska drivet som du lyckas piska upp!!! Bilderna som kastar sig fram emot drontens död (well, it’s been dead since…) drar mig som läsare rakt in i fällan som slår igen i sista ”avdelningen”. Det är upphettad beat-poesi som hade gjort Gregory Corso glad ända ut i fingerspetsarna! Gott!!!
GillaGilla
Min först kommentar verkar försvunnen, så jag skriver igen: Tack, tack och åter tack. Att få in Corso på ett hörn gör mig mer än hedrad. 🙂
Hoppas det går bra för dig i ditt skrivande!
GillaGilla