Ofelia red i väg mitt i natten
för att inte låta sig bli upptäckt.
hon lämnade Helsingör bakom sig.
slottet stod i lågor
och hon kunde höra hur Hamlet och
hans vänner och fiender skrek som skållade grisar
när de långsamt åts upp av elden.
*
hon pejlade in en av flera stationer
på hästens inbyggda radio.
Wagners Eine-Faust-Ouvertüre genljöd genom membranet
medan hon galopperade iväg mot Verona
fast besluten om att vinna sina drömmars kärlek.
väl framme såg hon en stor folksamling ute på torget.
det visade sig vara en uppgörelse mellan två familjer.
enligt en präst som hade ställt sig bredvid henne,
handlade det om ont blod mellan familjerna
Montague och Capulet.
de båda familjerna brakade in i varandra
med en kraft som inte var av denna värld.
avhuggna lemmar slungades tvärs över torget
och flera generationers själar skulle komma att
utplånas innan de hade lämnat sina mödrars sköten.
medan blodet flödade längs med Veronas gator
fick Ofelia syn på Julia.
hon hade enbart frammanats i hennes drömmar
och hon var än mer bedårande i verkligheten.
Ofelia sprang fram till Julia och drog henne in
i en av stadens otaliga gränder.
de tittade länge på varandra.
Ofelia smekte Julias ansikte med sina fingertoppar,
drog henne intill sig och gav henne en blöt tungkyss.
“rid iväg med mig, låt oss lämna förintelsen åt
stadens barbarer”, vädjade Ofelia medan hon tryckte
Julia så hårt intill sig att hon kunde höra hennes
hjärta galoppera innanför den späda kroppen.
“världen är dömd att falla. låt oss ta språnget
innan det är försent.”
Julia tittade med frågande ögon på Ofelia
och sa: “jag förstår inte ett ord av vad du säger,
danskjävel”.
Otidsenlig poesi 
Gott flöde i den absurdistiskt färgade berättelsen (och trevligt med de olika allusionerna och tid&ting-warparna under vägen) – ja, ditt skrivande har här ett riktigt hisnande driv framåt. Som läsare sugs jag med i den virvlande inledningen, flykten och så vidare och blir så där underbart (asflabbande) överraskad av slutet!! Välskrivet och underhållande!!
GillaGillad av 1 person
Tack bäste Stefan! Jag tycker att det är viktigt att humorn inte glöms bort i det skönlitterära:)
Så spännande förresten att du håller på med en ny diktsamling. Vad är det för tema du skriver utifrån ?
Ha det bäst!
GillaGilla
Ja, det behövs humor!! Helt rätt – särskilt när den blir så där överrumplande mitt-i-prick som i din text!
Asså, jag har två projekt på gång (om man nu ska snacka om det… det ger kanske voodoonålar till nån ondskefull Houngan, dålig karma, man hamnar under det onda ögat, eller tappar the mojo hand, osv… men lite kan man väl avslöja? ; ) – det ena går under arbetsnamnet ”Osända vykort” och rör sig om verkliga och overkliga resor/platser, och det andra under arbetsnamnet ”om att fågla” (och jodå, det ska vara verbformen av ”fåglar”) – där alla dessa fåglar som brukar frekventera många av mina dikter kommer att försöka samsas i en och samma bur. Typ så.
GillaGilla
Här fick du min måndags första leende! ☺
Toppentext!
GillaGillad av 1 person
Tack så mycket Mia😊
GillaGilla