Tidigare i dag avslutade jag Jack Kerouacs diktsamling Livet är min konst. På de avslutande sidorna bjuder Kerouac på en härlig blandning av haikus. Han beskriver Haikun som diktform på följande vis:

Haikun uppfanns och utvecklades under århundraden i Japan till en fulländad dikt med sjutton stavelser som pressade in en hel livsvision på tre korta rader. En ”västlig haiku” behöver inte bry sej om de sjutton stavelserna eftersom västerländska språk inte kan anpassa sig till den flytande stavelsertika japanskan. Jag föreslår därför att den ”västliga haikun” helt enkelt ska säga en massa på tre korta rader på vilket västerländskt språk som helst. Framför allt måste en haiku vara mycket enkel, fri från alla poetiska knep och förmå måla en liten bild och samtidigt vara lika luftig och graciös som en Vivaldipastoral.

Visst förklarar Keruac det hela galant! Jag blev oerhört inspirerad av hans beskrivning: framför allt hans uppmaning till att skrota idén om 5-7-5-stavelsemönstret i haikus skrivna på västerländska språk. Självfallet har jag kommit i kontakt med likartade tankegångar tidigare. Men när självaste Jack säger det, då är det på tiden att man tar till sig av detta faktum!

Nedan kommer jag fylla på med några egenkomponerade haikus. En av Kerouacs texter jag fastnade för är denna, som jag låter introducera denna eleganta diktform till min sida:

Dessa fåglar

därute på stängslet-

Dom ska alla dö.

/Jack Kerouac.

Skriven någon gång mellan 1956-68.

…

Ödesmatchen spelas

inför tomma läktare

en orörd skog

…

Jag förlöstes ur dig

du sa

här tar det slut

…

Stenbumlingen

ständigt denna

JÄVLA stenbumling

…

Dra dig

intill mig

en konturlös värld

…

Havsöringar jagar

efter mitt fiskedrag

som tomma magar

…