”det är bara indianer som äter giftbär”,
framhöll Viktor högfärdigt från buskaget
där han likt en Crazy Horse satt på lur
med yxan i högsta beredskap och kontemplerade
han brukade gå klädd i stormhatt och galoscher
och spänna ögonen i den ominösa skolgården
ständigt omgiven av villfarelser och vinande fotbollar
något stod inte rätt till
var det vi brukade häva ur oss
jag minns en gång
hur jag pressade sönder bären han plockat i
min kupade hand
och tvingade ner den drypande vätskan i
hans hals
ingenting blev längre sig likt
med honom
med mig
med världen
det stod inte rätt till
Otidsenlig poesi 
Snyggt hur texten löper från in media res till att (kan jag tänka mig) landa i allas våra garderober med skelett. Jag hör den personliga bekännelsen, och en slags bekännelse å hela mänsklighetens vägnar (utan att det blir Lowell, Plath, et al ”confessional poets”) – Homo homini lupus est!
Slutets stegring är verkligen bra skriven – och yes, something is rotten (inte bara i Danmark).
GillaGilla