det finns en tid då snön bara yr
då allt av värde samlas utanför den
inglasade världen
och allt bara yr
jag lindar en tjock halsduk om
min köldskadade hals
hättan fläks upp
och jag går
jag marscherar bestämt
med blodsmak i min mun
genom stormens nålsöga
i strid med kameler och sultaner
ett regelrätt blodbad
inget lämnas åt slumpen
inget åt sitt öde
när ingen längre tror på annat än tv-sända
knullhotell i Mexiko och digitala äppelodlingar,
avsäger jag mig mitt medborgarskap
jag går
med
hudflådda
fötter
borrar ner sulorna i den kompakta snön
medan allt bara yr
runt stelfrusna snöleoparder
Otidsenlig poesi 
Superbt!! Gillar bilden av det inledande yrandet (som stärks av den småyra syntaxen) och får bilden av en sån där hopplös glaskula med låtsassnö i som man skakar och känslan av att vara instängd i den där alltför lilla sfären… du vet?!?
Snyggt med det bestämda klivet ut ur det instängda, och de bibliska allusionerna med nålsögon & kameler, som drivs upp ytterligare i strofen med den där förbannade tv&digitala låtsasvärlden som är mångas ”verklighet”. Klart som tusan att man vill lägga fötterna på ryggen!!
Sista raden har ett mycket fint ”sjung”!! Gott jobb, Henke!!
GillaGilla
Det var en skarpsynt och fin kommentar. Tackar ödmjukast! Extra gott att få din feedback på ljudning och klang:)
GillaGilla