i min hemstad har vi fått en boardwalk.
när jag nu närmar mig staden efter 15 års frånvaro,
ser jag hur vågorna skvalpar mot denna tillbyggnad i trä.
lattemammorna går på boardwalken med sina barnvagnar
utan rädsla för att underlaget ska ge vika
av saltvattnets erosion.
de litar blint på stadens borgerlighet.
de tror att boardwalken, restaurangerna, saluhallen
och sommargästerna är en del av ett givet naturtillstånd.

vågorna sköljer in med kraften av
en havsörns vingslag, och de tror att allt innanför deras synfält
är bestående.

de tror på italienska pastarecept.
de tror på surdeg som byggnadsmaterial.
de tror på att slingra olivolja runt det värdefulla,
att markera det önskvärda.
de tror på modernistiska höghus i betong.
de tror inte på de rödlistade jätteräkorna i sushibaren.
de tror på lokalpolitikernas framtidsvisioner.
de tror på infrastrukturen innanför sina barns bröstkorgar.
de tror på hamnkranens hantering av nästkommande leverans.
de tror på allt som inryms utanför den nedgångna kyrkan i Brunnby.
de tror på rivning och rasering.
de tror på att utrota det sjuka och ersätta gammalt med friskt.

de tror på sjömansbegravning

av stadens tidigare arbetare,
sunkpubarna,
problemskolorna,
torghandeln,
alkoholisterna i Kapsylparken,
de mindre levnadskraftiga fotbollsföreningarna,
de överflödiga grönområdena,
folkparken,
konditorierna
och
fabriksskorstenarna.

de är det nya Höganäs.
de är staden som har fått en boardwalk.
och vi som minns, vi ligger under träplankorna
och hör vattnet skvalpa.
känner hur saltet angriper våra nakna kroppar
innan det når stadens nya ansikte.