utmed periferins branter
ligger tomburkarna utspridda.
alla vassa föremål har förvisats till
de gemensamma jaktmarkerna
där ingen behöver rädas statens kameror
och televisionens påsydda framgångsleenden.

 
här sker vadslagningarna.
lånehajarna är befriade från
byråkratiska tärningskast
och vi är förlorarna som
ständigt får våra ansikten upptryckta
på kreaturens oborstade ryggar.

 
här varslas vi från våra arbeten
om det finns skäl för att plocka isär oss
och sälja oss som överblivna reservdelar.
med våra torson bygger de höga bostadskomplex.
från danskens sida sundet ska det synas att
ogräset frodas i den blodlevrade jorden.

 
här lever en man under bron,
en kvinna drygar ut kassan i en second hand-butik
genom att erbjuda hårdhänta handtrallor,
två föräldralösa barn begraver sina tillsatta förmyndare
i den vattensjuka myllan
och medan väktarna kör förbi i sina tonade bilar
letar morfinisterna sig in i
de övergivna byggnaderna.

 
jag tittar ut över den industrifärgade himlen
med en fnöskig Monte Cristo rykandes
mellan mina fingrar.
ögat söker efter ett vårtecken.
för någonstans därute vet jag
att den undangömda sanningen finns begraven.

 
någonstans där människa och maskin är
detsamma som
ebb och flod.