Grannparet tittade förbi mig
en varm eftermiddag i augusti.
Jag hade bott i kvarteret i två års tid
och hade med tiden kommit att bli god vän med
mina grannar.
Eller vänner vet jag inte om vi kunde kallas,
men vi respekterade åtminstone varandra.
Behövde de någon som passade katten över dagen ställde jag upp,
och behövde jag någon som vattnade min bonzai medan jag var bortrest,
ställde de upp.

Men det var alltid något falskt över deras uppsyn.
Frun sa: Vi har letat efter dig i flera dar.
Mannen tillade: Ja, eftersom vi inte har sett dig i trädgården när vi
har suttit ute och solat, blev vi oroliga.

Han log.
Hon log.

Sådana där falska leenden som bara grannar kan ge en.

Hon fortsatte: Vi har verkligen letat överallt:
i huset,
i källaren,
i förrådet…

Mannen tillade:

Ja, vi letade i

växthuset

hos grannfrun

på första, andra

&

tredje våningen

…å ingenstans kunde vi hitta dig, inflikade frun.

Ja, sa mannen, och hade det inte varit för att jag
lyfte på klädhögen i tvättstugan hade jag
aldrig hittat dig…

Å där låg du, avbröt frun. Där låg du

stendöd

                helt väck,

                            Finito

                                      Slut på jorden

Och flugorna och larverna hade börjat mumsa på dig, fyllde mannen i med.

Å maskarna ska vi inte tala om, sa frun

Ja, maskarna, tillade mannen,
de var riktigt feta och fylliga

Nästan så att vi trodde de skulle sprängas, sa frun och log.

Mannen log också.

De båda log

Sådana där falska leenden

Ständigt dessa
falska
leenden