det fanns en gång
en liten pojke som hade
en inspelad VHS-kassett
med Hacke Hackspett
i sin hand.

han hade fått den av
sin far när han kom på sitt
månatliga besök för att
ge den lille
grabben ett livstecken.

fadern hade varit inne
på torken och
kunde för en gång skull
se sin son i ögonen
medan han gav av det som
fanns kvar efter
att spritlagret var påfyllt:

en överspelad VHS-kassett
med femton minuter
Hacke Hackspett från
God morgon Sverige och
de sista tjugofem minuterna från
en Bruce Willis-film.

pojken log när
fadern gick innanför dörren
och lade kassetten i hans hand.

”det är allt jag har”, sa fadern.
”jag kan inte ge dig
medelhavsresor,
färglagda snäckskal från Karibien,
flerväxlade cyklar,
gymnastikskor i tusenkronors-klassen,
rullskridskor,
tv-spel,
ett överflöd av plastfigurer,
trygghet,
högriskfonder,
en god natt-kram,
en skridskotur i den kommunala ishallen
eller en fiskdamm
på din födelsedag.

men jag kan ge
dig ett inspelat
avsnitt av Hacke Hackspett:

en bevingad tokstolle som
mycket väl återspeglar
den kosmiska oreda
vars sköte du
en gång förlöstes
ur.”