Männen från mellanöstern. De står som komprimerade klasar runt Möllevångstorget, i varje vrå. De står och socialiserar med varandra i den heta julikvällen och stirrar ut över de pulserande gatorna, fyllda till bredden med uteserveringar och kulinariska restauranger. Mattias säger att det är för många utav dem i Malmö. ”Nu är måttet fan rågat”, säger han. Han säger att deras stirrande blickar påminner om de blickar han fick riktade mot sig när han var i Oran.
”Där satt gubbarna dag ut och dag in på caféerna och spelade sina jävla tärningsspel. Det var det enda de gjorde; de spelade tärning och drack te. Inte konstigt att det var till denna stad Camus förlade handlingen till ’Pesten’. Sådana ofruktbara avkrokar är ju dömda att gå under.”
Jag säger att de har rätt att stå där de står lika mycket som vi har rätt att beträda Malmös gator. Mattias fnyser. Jag vet inte om det är på grund av de arabiska männen eller min kosmopolitiska inställning.

Vi beger oss vidare längs med torget. Nya modernistiska bostadshus har poppat upp utmed vägen. Det är här de nya kolonisatörerna har flyttat in. Gentrifieringens småfurstar, de som flyttar in till södra Malmö på grund av det breda restaurang- och utelivet, den billiga falafeln, överkomliga hyror och för att det är lite kittlande att kunna berätta för släkten hemma i Småland att man bor i en multikulturell smältdegel och att skottlossningarna och polissirenerna är en naturlig del av stadsbilden. Exotiskt värre.
Mattias undrar hur man kan bosätta sig här frivilligt när man har gott om likvida medel.
”Vem fan vill bo ihop med Abdullah och hans fyrtio rövare?”
Jag rättar honom genom att säga att det var Ali Baba som hade fyrtio rövare, inte Abdullah. Mattias säger att det är ovidkommande. Jag orkar inte med hans pladder och frågar om han vill dra en bärs inne hos Vietnamesen innan vi går upp i Awads lägenhet. ”Bra idé”, säger Mattias och vi går in och tar ett bord.
Jag ber Quang att slå på Cannonball Adderley. Quang är en jävel på jazz. Hans lägenhet är fylld upp till bredden med jazzplattor. Jag fick själv bevittna det en gång då jag skulle titta på ett rum som han hyrde ut. Jag avstod rummet. Det kändes fel att bo tillsammans med ägaren till mitt stamhak. Men jävlar vad han hade skivor.

Musiken drar i gång och tonerna från tenorsaxen harmonierar väl med den rosa kvällshimlen. Vi beställer in öl efter öl. Tanken var att vi bara skulle lugna nerverna en kort stund innan vi beger oss till Awad, men uppenbarligen behöver vi bygga på oss lite cojones innan vi gör upp med denna bastanta arab på en och nittiofyra och hundratjugofem pannor.
Efter den femte ölen bestämmer vi oss för att det får vara nog. Jag önskar Quang en fortsatt trevlig kväll och vi rör oss sakta mot Sofielundsvägen.

Vi står nu i Awads trappuppgång. En jonkare sitter och skjuter upp sidan om hissen. Vi kliver över honom och går försiktigt upp till tredje våningen. Jag säger till Mattias att vi gör följande: 1. Vi ringer på dörren. 2. När Awad öppnar hälsar jag och vi rör oss mot vardagsrummet. 3. Väl inne i vardagsrummet pejlar vi av rummet och försäkrar oss om att Awad är ensam. 4. Mattias tar fram pistolattrappen och ställer sig en halvmeter ifrån Awad. (Det är bäst Mattias gör detta eftersom han är störst av oss, till och med några centimeter längre än Awad.) 5. Vi går till hårt angrepp och tar med vad som finns i lägenheten.

Vi ringer på dörrklockan. Inifrån lägenheten hörs tunga steg närma sig dörren. Awad öppnar och möter mig med ett brett leende. Mattias blänger han surt på.
Vi går in i vardagsrummet och Awad säger: ”Hur mycket ska du ha i dag?” Jag säger att jag behöver tre hekto. Awad säger: “Jag har bara åttahundra gram. En av transorna från Colombia satte sig som vanligt i badkaret för att skita ut paketet, men det gick inte. Jag fick skicka iväg henne till Fevzi. Men den andra kom det ut grejer ifrån.”

Awad ger ifrån sig ett dovt skratt och fortsätter:

”Mannen, du skulle bara veta hur mycket kola det får plats i ett colombianskt rövhål.”
Jag ler ansträngt och låter blicken scanna av rummet. Awad har försett hela golvet med skyddsplast. Varför har han gjort det?
Jag frågar varför det ligger plast på golvet. Awad skrattar.
”Men ärligt, Awad”, säger jag. ”Varför har du täckt golvet med plast?”.
Awad fortsätter le.
Jag ger honom en ansträngd blick och fortsätter fiska efter svar.
”Plasten, Awad. Jag fattar inte. Vad ska det vara bra för?”
Awads smil breder nu ut sig som ett slukhål över hans ansikte. Det växer tio milimeter i omkrets i sekunden.
Svettpärlor bildas på min panna och jag kan höra hur de slår mot plasthöljet när de faller. Ljudet påminner om när jag som liten grabb brukade sitta hemma i vårt uterum och lyssna till hur regnet smattrade mot plasttaket. Innanför plasthöljet var jag trygg; där var jag i säkert förvar, och jag skulle kunna offra min högerarm för att få återinrättas i mitt ogenomträngliga uterum.
”Men för fan, Awad. Vad vill du att jag ska göra?”
Situationen får mig att vilja spy upp mitt hjärta. Jag är fast; det är bara en tidsfråga; det var en tidsfråga redan den dag min mor gav mig liv. Men jag trodde aldrig att dagen skulle träda in just denna dag.

Mattias lägger ihop ett och ett. Han tar pistolattrappen och kastar den mot Awad. Medan Awad skyddar ansiktet från det flygande föremålet springer Mattias i väg.

Kvar är jag, Awad, åttahundra gram colombianskt och tio kvadratmeter skyddsplast.
Ingenting kommer någonsin bli sig likt.
Det är här allting vänder.

*

År 2050 befarar forskare att det kommer finnas mer plast än fisk i våra världshav. Vart tar vi då vägen?