Ett dussin slagserier från Cassius Clay

var inte alltför inlyssnande när ni hör Dylan silas genom de räfflade högtalarna, det finns inte mycket kvar av tiden då tron låg i vinylbackar och inte i betongformade dollarkyrkor, Göran drar igång kolgrillen och låter glöden antända samhällskroppen, den har visserligen varit självantänd sedan decennier tillbaka, men jag tycker mig ändå se att det finns gröna fläckar som ännu inte har förkolnat, Göran sätter vax i öronen, både på sig själv, frun och de tre oäkta barnen, syrenernas obönhörliga stämmor får inte förinta ovissheten, brevbäraren ligger på lur i Görans häck och runkar åt det förkolnade köttet, dussinmänniskorna från husen intill hoppar graciöst runt på den uttorkade gräsmattan och suger åt sig de sista dropparna från vattenspridaren, Nestlé privatiserar vattentillgångarna och frågar grannskapets ungar om de vill ha ett glas förorenad lemonad, Dylan vadar ut i sjön där abborrar och inplanterade karpar ligger och sprattlar, förblöder som ditmålade rosor, han tar med sig Bruno K, Sylvia Plath och antikvariatets kvarlämnade betesmarker, och Bob Dylan ställer sig i mitten av den uttorkade sjön och basunerar ut:
I was shadow-boxing earlier in the day/ i figured I was ready for Cassius Clay
och med de orden avslutas dagen, de med streckkoden inpräntad innanför bröstet tar sina plastkassar och beger sig hem från kyrkan, de har blivit slagna men vägrar se sin skuld i vår gemensamma undergång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s