Farsan ville att jag skulle slå ihjäl honom
en sen kväll i oktober

Diset hade trängt sig in i det murkna huset
Askan låg kvar i den öppna spisen
och rörde sig i små virvlar
Runt, runt, runt
dansade det förbrukade stoftet,
syresattes med nytt friskt blod
genom den vidöppna skorstenen
och fortsatte sin session genom
våra förvridna hjärtan

En söndertrasad vecka låg nedgrävd under parketten
Små djävlar indränkta i delirium
hade dragkamp om farsan
Jag och morsan försökte rycka honom ifrån
den oinbjudna pöbeln, men
ju mer vi drog desto mer stuckna blev vi
och till slut fick vi retirera för att kunna suga ut
de döda förhoppningarna ur våra
förgiftade kroppar

Farsan skrattade maniskt

Det var som om Rocky Marciano och
Hemingway hade gaddat ihop sig
i en och samma kropp,
rest sig som en oövervinnerlig jätte och
anlagt en skogsbrand på himlavalvet
En sådan urkraft du enbart beskådar
vart hundrafemtionde år

Farsan grät

Det stod en burk förtvivlan på glasbordet
Farsan hällde vätskan över sig och
tände på med tändstickorna som låg
på den öppna spisen

Askan dansade fortfarande inuti eldstaden
Morsan sa alltid att

så länge någonting är i rörelse
kan det inte dö

Och vi dansar, vi dansade

Som brinnande fnöske

dansar vi