Som en kastrerad
metafor släpar denna dikt
längs med den bördiga jorden

Och som en sval höstdag
serverar hon mig amerikanska
pannkakor med lönnsirap och
ett glas mjölk innanför
mitt bultande bröst

Och som en återvändande
soldat från Dunkirk föreställer
jag mig grinden till vårt hem öppnas

Och som en schackspelare i
Oran sitter jag och tänker att det är
synd om människorna
Lika synd om dem som det är om
stadens förkolnade hamn

Och som en ängel med
avklippta vingar inbillar
jag mig att bartendern
av ren barmhärtighet bjuder mig
på en öl

och sen ber mig
gå iväg
ut i den brinnande
nattsolen