Charles

Charles var en konturernas man.
med sina symmetriska käkar och det
ovårdade skägget fick ansiktet en inramning som
vittnade om den dualism som ständigt strimlar sönder
oss människor till asymmetriska köttstycken.
det böljande hårsvallet dolde ansiktets knotiga
konstruktion och ögonen kunde i ett ögonblicks verk
gå från mjuk pastell till ett stirrigt meteorregn,
där iris och solen möttes i en dramatisk kollision.
när han spelade på sin gitarr löpte
knogarna som skuggor längs med den uttorkade
kaliforniska vildmarken.
och ingen kunde motstå Charles.
ingen.

men förlåt,
nu är jag så där dryg igen.
jag skriver läsaren på näsan.
konsten, och framförallt diktkonsten,
ska inte efterlikna Balzacs Pariskonstruktioner.
Nej, vi som målar med orden har lärt oss
att överflödiga adverbial, överdimensionerade
dialoger och ytterlighetsbeskrivningar hör hemma
i den litterära papperskorgen.
jag borde bara säga Charles,
och ni skulle kunna ge liv åt denna varelse
med blott en tanke:
en föreställning som passar era preferenser.
så skala bort och lägg till det ni saknar;
alla synliga och osynliga värden är ju trots allt
relativa.

å förresten,
jag glömde ju säga att Charles var
en mördare med en handfull liv
på sitt samvete.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s