kontrabasens innanmäte vajade inom oss

vi kände ett astronomiskt stänk av vårdslöshet

leta sig bort från mångroparna i våra hjärtan

den där kvällen i oktober –

en månad vi sällan låter uppmärksamma

för sin lätt frostiga spegelyta

 

”hör hur de små vibrationerna tickar”,

‘tick tick tick'”

 

jag sa att jag hörde dem mycket väl

 

”kom närmre

lägg ditt öra mot mitt hjärta

lyssna inte bara

känn här, å här

å här

med hela dig”

 

hon strök sin handflata längs med min bröstkorg

håret på mina armar reste sig och vajade i

takt med nålens rispande mot Jupiters ringar

 

 

”lite ‘tick tick tick’

eller hur?”

 

det var så vackert

tänk att jag en dag skulle komma att träffa

en kvinna som du

någon som hör skillnaden på

Coltrane och Parker